Aftonbladet – 28 februari 1868, sida 2

varje eller hvartannat år bland dem, som vegatt förbrytelser, hvilka kunna beläggas ned lifsstraff, temligen på måfa utväljer en isling, hvilkens från schavotten rullande hufvud skall tjena till erinran derom, att dödsstraffet är en verklighet? En sida af ämnet, som under de hittills rda förhandlingarne blifvit lemnad alldeles ör mycket ur sigte, men som är framför alla andra af vigt är den fraga, som hvar och en måste göra sig: Om menniskan bör hoppas på ett kommande lif af större varaktighet och betydelse än det nuvarande och om detta lif står i något sammanhang med eller är i någon mån beroende af hennes tankar, ord och gerningar på jorden, kan det då ligga inom mensklig rätt att med en enda timma förkorta en menniskas lif och derigenom förminska möjligheten af en utveckling till något bättre. Vi veta visserligen att åtskilliga gudsnådliga förfäktare af bödelsarbetets rätt med stor salvelse tala om den herrliga beredelse en dödsfånge erhäller; ja vi läste nyligen i Wäktaren följande sublima utgjutelse: För den svåre förbrytaren är äfven i detta afseende dödsstraffet en välgerning, såsom folkvisan i sin enkelhet förutsätter det, då den sjunger: I fångne, I måsten af döden finnas, Guds rike måste af eder vinnas, Dertill den eviga fröjd. Hvarhelst det gifves en rätt själavård, hör det till de sällsynta undantagen, att sådana förbrytare som skola afrättas, icke komma till ånger; och hvarje praktisk själasörjare på detta område skall deremot kunna intyga, att då förbrytaren benådas till lifstidsfängelse, försvinna plötsligen de helsosamma intrycken, och anden blifver hårdt bunden i liknöjdhet Mången skall utan tvifvel ovilkorligt göra den refiexionen, att för detta betraktelsesätt måste, då detta timliga är en obetydlighet mot evigheten, dödsstraffet innebära den allrastörsta lycka, hvilken Wäktaren sjelf och andra fromma af samma skola kunde ha allt skäl att önska sig. Men ämnet är för allvarligt att lämpa sig till skämt. Bland de något bildade och tänkande finnes det välnv få, som föreställa sig att den ångest och ruelst som dödsskräcken framkallar hos den, öfve hvars hufvud bilan lyftas, har något synnerligt värde eller betydelse i religiöst och moraliskt hänseende. Wäktaren sjelf har ganska klart betecknat karakteren af denn: ruelse, genom att omtala, huru den försvin. ner, då underrättelsen om benådning kom. mer. Hvilken verkligt omskapande kraf deremot ett lif, egnadt åt arbete och still: betraktelser, under hvilka samvetets röst ka göra sig gällande, förmår utöfva äfven på d råaste och mest förhärdade, derom sakna man icke vittnesbörd. Då tiden nödgar oss att här afbryta våra anmärkningar och betraktelser, lemna vi nm ordet åt en insändare, hvilken — såsom os: synes — på ett särdeles klart och slående itt uttalar sig om