Aftonbladet – 28 februari 1868, sida 2

De utbytte ett par ifriga hviskningar och Mary gick in i nästa rum. Thamerou hade ryckt upp fönstret, som stod på glänt, sprungit in och tvungit Jane att följa henne ut på samma väg. Sköna flicka, hviskade hon, var vid godt mod; om vi blott kunna vinna ett par ögonblicks tid äro vi alla räddade. Knappt hade hon yttrat dessa ord förrän det rysliga tjutet hördes från öns andra strand. Krigstjutet! De äro här — skynden er, båtarne vänta — hvar, hvar äro de andra?, ropade Catharine Montour, som mötte dem, störtade förbi dem och upp till huset. O, det var en ryslig strid, den som i nästa ögonblick rasade derinne! En svärm indianer, vilda, blodtörstiga, tjutande, skriande, trängde in genom fönstret och den snart sprängda dörren. Hvinandet af pilarne, det dofva ljudet af de fallande stridsyxorna, de skarpa skotten blandade sig på det ohyggligaste med mördarnes förbannelser och de döendes jämmer. Golfvet var beströdt med döda och döende, men striden fortfor tills för vildarnes hämdtörst endast återstod en hög af lik. Genom detta blodbad gick missionären oskadd, sökande efter sitt barn, utanatt ana att hon undkommit just i det ögonblick dörren sprängdes. Mången vild blick mötte honom; mången blodig yxa höjdes öfver hans hufvud, men ingen föll. En annan högväxt, ståtlig man följde i hans spår, kastade sig midt in i stridsbuliret och sökte fåfängt göra ett slub på blodbadet. De vände sig i raseri emot honom, Han ryckte bössan ur en döende indiäts hand och försvarade sig tappert. Vilde efter vilde rusade öfver honom och han var nära att biifva slagen till marken, Uatharine Montour sprang fram midt