Aftonbladet – 28 februari 1868, sida 2

erigenom emot ordningens och frihetens prin-; ip ställt en annan, negativ och fiendtlig, mot hvilken samhället måste på ett eller nnat sätt reagera, derest det brutna rättsillståndet skall varda återstäldt, och icke en ipplösningens tendens midt i samhället upptå och ohejdadt gripa omkring sig. Härpå rundar sig straffrätten: den är en omedelar följd af samhällets rätt att vara till och verka för sitt ändamål. Frågar man nu hur långt samhället kan sträcka sin straffande reaktion emot en brottsig handling, så svara vi utan tvekan: ej utom Jen handlandes rättsliga tillvaro: och detta helt enkelt af det skäl, att samhället i annat fall skulle gå utom sig sjelf. Om man för ett ögonblick vill ur föreställningen aflägsna alla dessa gengående st ihålighet så ofta blifvit ådagalagd, om nödvärn och straffbot och vede Ining, alla a gamla sofismer, som i tid och otid föras till torgs, ända till den modernaste och mest tillspetsade: må Herrar mördare börja, och vi hafva intet emot att upphöra med dödandet — hvilket i parentes sagdt lika äl egnar sig till försvar för prygeloch spöstraftet, om det formuleras: ma Herrar slagskämpar börja etc. ete. — om man, som sagdt, vill se bort från allt detta, samt uteslutande rikta sin eftertanke på staten och dess verksamhet såsom rättsanstalt, så mäste man med eller mot sin vilja erkänna, att denna verksamhet icke kan ligga utanför statens egen grund och dess positiva mal: upprätthållandet och utvec cklingen af statsmedlemmarnes rättsliga frihet, och att således, hvad särskildt bet r den negativa art af verksamhet, som liggey i stratet, detta ö digt måste besta i inskränkande eller nde af samma frihet eller någon af ; rättigheter, som tillsammans bilda den. Samhället kan med ettord sagdticke taga mera än det gifvit. Vi känna alltförväl, att intet tal kan för vissa öron var mi gare än det, som vindicerar individens ändighet gentemot samhället. — Denna sjelfständighet, för den antika verldsäskädningen fullkomligt främmande, har i de kristna och framförallt de germaniska folkens kulturutveckling brutit sig väg, ingått i folkmedvetandet, samt längsamt men säl ert genomträngt institutionerna. Det är nu mera en oantastlig grundsats, att samhället icke har rätt att ingripa på de individuella trosoch samvetsfrågornas område, och att den spekulativa anden icke ens för sina djerfvaste utflykter må dragas till svars inför något vare sig verldsligt eller andligt tribunal. Under det rastlösa fortskridande, som utmärker vår tid, hafva dessa individens anspråk oupphörligen stegrats, och man kan utan öfverdritt säga, att de utgöra den egentliga drifkraften i det sociala arbetet. Kriminallagstiftningen har ingalunda varit opåverkad at ofvan antydda rörelse. Den ökade aktningen för menniskovärde och menniskolif har medfört successiva och betydliga lindringar i straffbestämmelserna; och hvad särskildt angär dödsstraffet hafva ej mindre de ohyggliga qvalifikationer, som fordom voro dermed förbundne, bortfallit, än äfven sjelfva straffets tillämpning blifvit inskränkt till några få Ingenting berättigar likväl till det antagande, att man nu gått långt nog, och att det är tid att stanna stilla. Sannerligen — den bästa utveckling af en slik åsigt, skulle icke innehålla någonting annat eller mera, än våra fäder visste andraga, då de bevisade faran för ett kristet samhälle att icke bränna alla gamla qvinnor, som skärtorsdagsnatten dansat på Blocksberget. För vår del skulle vi rygga tillbaka för ett försök, att på brottmälsskalan utpeka den punkt, der rättstillståndet bar lidit en så svår och obotlig kränkning, att densamma måste umgällas med lifvet. Ty brotten I förekomma i verkligheten icke med så skarpt utpräglade konturer, som! de finnas i lagen aftecknade, utan öfvergå i hvarannan, ofta i så omärkliga skiftningar, att äfven den skarpsinnigaste domare gäckas i i sina bemödanden att för hvarje fall utfinna den egendomliga arteller klass-skilnaden. Man kan emellertid genom en systematisk lagstiftning förminska, nästan helt och hället förtaga, det vädliga inflytandet häraf, genom att äfven låta straffen så att säga flyta tillsamman; och inom vår brottmålslagstiftning finner man denna princip tillämpad, i det vid beslägtade brott straffmaximum för ett lindrigare brott alltid något skjuter öfver minimum för det närmast svårare. Men emot ett sådant system bildar dödsstraffet en skärande motsägelse. Såsom vi redan i det föregående framhållit, är detta straff ensamt bland alla absolut, till graden såväl som arten bestämdt skildt från de öfriga straffen, och lagstiftaren skall aldrig med några slags alternativer kunna utfylla den kiytta, som dem emellan är befästad. Då han uppdrager gränsen emellan den slags brottslighet, som kan med relativa straff försonas, och den, som förtjenar döden, begår han obestridligen en handling af godty Det får bero på — om uttrycket till a es Joss — tycke och smak, en instans, som i fråga om lifvet uppenbarligen saknar alla garantier. Detta ligger i öppen dag och låter sig ej bestridas. Men då man ej kunnat utfylla klyftan, har man djerft sprungit öfver densamma. Det händer likväl, så resonerar man, att brott begås, som äro utmärkta af sådana fasaväckande omständigheter och förråda en sådan ytterlig ondska och förhärdelse, att gerningsmännen måste anses såsom vidunder, satta utom mensklighete: allmänna lagar, och mot hvilka man, såväl för deras egen I skull som till lugnande af den i sitt innersta djup upprörda sedliga känslan hos folI ket, måste tillgripa bödelsyxans ultima ratio. Det inkast som ur Psyvkolocisk-inridisk Tr, hvilkas i