Aftonbladet – 27 februari 1868, sida 3

Hr Per Nitsson i Espö vore en lika stor vän af en väl ordnad skogsskötsel som någon annan; men hade icke sett, att de vid förra riksdagar förda diskussioner Jedt till något resultat. Men då nt intresset visat sig mera lifligt för denna angeläenhet, hoppades tal. att skogsstyrelsen skulle fgifva ett förslag med anledning af kammarens uttalade önskan. : Hr Per Niisson från Kristianstads län förordade pajouler till enskilde, såsom det verksammaste medlet. . Hr Hierta erinrade, för att förekomma återremiss, att ifall man önskade skrifvelse till K. M:t om tillsättning af en komitå, för frågans utredning, så skulle ärendet höra till ett tillfälligt utskotts behandling. — Man hude föreslagit, att staten skulle expropriera jord för att plantera skog, men tal. fruktade, att detta skulle bli allt för dyrbart; ty då en sandbacke i närheten af hufvudståden genom expropriation uppskattades till högst betydliga belopp, huru mycket skulle man väl då gifva för fruktbar och odlingsbar jord. — Tal. vore mycket rädd för att staten skulle lägga sig i de enskildes rätt, och ansåg icke omöjligt, att ju icke lagar i en framtid skulle kunna stiftas, hvilka hindrade den enskilde att bedrifva skadlig skogsåverkan, såsom fallet vore i Danmark. Men att nu i utskottet uppgöra förslag till en dylik lag vore icke möjligt. Yrkade bifall till utskottets förslag. Hr Svensen hyste den åsigten, att statens skogar ej blifvit väl skötta. Landstingen och hushållningssällskapen, ej staten, tillhörde det att taga initiativ i denna fråga. Var det för mycket regn, så skyllde man på skogsbristen; var det för mycken torka, så fick skogsbristen likaledes skulden. I sin ort hade tal. ej sett nåkon skogssköfling, endast en tillbörlig utgallring af skogen. Yrkade bifall till utskottets förslag. sn Hr Åstrand ansåg nästan omöjligt, att den enskilde skulle kunna tillbörligt vårda sin skog, då retelsen att afverka den vore så stor. Bäst skulle ändamålet vinnas genom skogsskolor och kronoskogar här och der. Boställsjorden, hvarom man talat, vore ej jemförlig med kronoskogarne, emedan på boställena ingen annan vård egnats skogen än att icke mer fått användas deraf, än som för boställsinnehafvarens behof varit erforderligt. I Kalmar län vore visserligen skogarne illa skötta, men detta berodde på befolkningens åldsamhet som var så stor, att den till och med föranledde en militärkommendering till orten. Och då de allmänna skogarne vårdades så i den trakten, hvilken vård skulle då de enskildas skogar erhålla. Hr edlund förordade hushållningssällskaperna åsom för denna angelägenhets handhafvande mpligast. Staten hade då stora marker i södra Sverge, att der funnes godt tillfälle till skogsplantering. Om det vore af viot för kulturen att plantera skog der den saknades, så vore det Jika angeläget att hugga bort den, der för mycket funnes. I de södra delarne af landet hade man utan auktoriteternas meNlankomst redan börjat plantera rätt mycken skog, dels för vinstens skull och dels för utseendet och behaget. Det skulle, enligt talarens förmenande, vara en lika dålig skogshushållning att indela skogen i trakthuggning, när den vore användbar, som det vore att på summa sätt förfara med ett råg-gärde. Man hade klandrat 1823 års riksdagsbeslut; men det förtjenade icke detta klander, emedan det föranleddes af omsorg om skogarne. Talaren bestred på det kraftigaste statens inblandning i denenskildes affärer och yrkade bifall till utskottets förslag. Hr Jonas Andersson talade i samma syftning. : Sedan hrr Svensen och Rudberg upplyst, att den af ur Åstrand omnämnda militärkommenderingen till Öland afsett att skydda jägeribetjeningen, icke skogarne, anställdes votering, hvarigenom utskotets mening segrade med 113 röster mot 45, hvilka önskade återremiss. Slutligen föredrogs bevillningsutskottets utlåtande nr rkande en af hr Östman väckt otion om nedsättning af portot för enkel brefvigt till 10 öre. Motionen försvarades, utom af moonären, äfven af br Hierta, som hufvudsakligen anförde såsom skäl för sin åsigt, att antalet af bref, som med posten komme att befordras efter portots nedittande skulle bli så mycket ökadt, att postverkets inkomster icke skulle förminskas; hyilken tillökning i brefvens antal tal. ansåg sig ega rätttighet att så mycket hellre antaga som detta antal, med det gamla portot, årligen tillväxt..Sedan statsrådet frih. Uggios visat att denna tillväxt icke vore så stor som man förmodade, samt att inkomsterna, med det nuvarande högre portot, knapt räcka till utgifternas bestridande, och frih. Ahlströmer äfven uttalat sig emot den ifråg portonedsättningen, bifölls utskottets afsty utlåtande.