Aftonbladet – 27 februari 1868, sida 3

CUCE CSProprlatlon 101 StalCNS FANITHUS al Vll SKOS kultur tjeniig jord i mellersta och södra delarne af riket, dels om undersökning för detta ändamål, och dels äfven om anslag af 10,000 rdr till dylika undersökningars bekostande, äfvensom om rättighet för landsting att för skogsplantering expropriera jord. Hr A. v. Prosebvitz ville bifalla motionens första punkt, äfvensom han ville anvisa 10,000 rdr till premier för plantering af skog på hemman här och der i riket, ett sätt att uppmuntra skogshushållningen, som af flere hushållningssällskap blifvit försökt. , Hr Oia Jönsson erinrade om skogarnes klimatiska betydelse och huru skogens förminskande i riket betydligt försämrat klimatet i landets sydligare delar, der denna försämring ganska tydligt kunde märkas på endast några tiotal år. Talaren ansåg dock tvångsåtgärder förhatliga; men som ärendet utan fri vore af den stora vigt, att det väl förtjente en närmare utredning, önskade talaren dess återförvisning till utskottet. Hr Per Nifesoo i Espö trodde, att utskottet snarare skulle hafva förtjenat klander, om det tillstyrkt det begärda anslaget, eller om det föresloge ett bortplottrande af 10,000 rdr här och 10.000 rdr der. För den händelse staten skött de skogar väl, hvilka den redan eger, kunde det hafva varit skäl att tänka på saken, men då nu statens skogar i stället hittills blifvit illa skötta, vore ej något skäl att öka dessa skogar. Må det deremot åligga den enskilda verksamheten att plantera skog på den jord, som ej till annat kan begagnas. Hr Kolmodin ville ingalunda klandra utskottet och instämde med hr Proschvitz. Det vore visserligen sannt, att staten laborerade med en stor svårighet, bestående deri, att den hade för mycken skog i en trakt och deremot för litet i en annan. Deraf vore emellertid landet föga hjelpt, då kusterna t. ex. vore utsatta för vindarnes för växtligheten högst skadliga inflytande. En undersökning af frågan hade utskottet i likhet med motionären erkänt vara behöflig, men utskottet har uttalat tveksamhet, huruvida det vore önskvärdt, att staten skulle ingripa. Talaren ansåg detta ingripande alldeles nödvändigt, emedan den enskilda omtanken icke gör något annat än afverkar. Ehuru talaren ingalunda vore någon af statens ingripande i den enskildes hushållning, och ehuru han skulle af alla krafter kämpa emot föreskrifter för ängsvattning, sådd och skörd o. s. v., ville han likväl härvidlag förorda statens ingripande, emedan det vore helt annat med skogsskötseln, för hvilken man knappt kunde vänta stora ansträngningar af den enskilde, då skörden vore så långt aflägsen som 60, 70, ja 100 år. Yrkade återremiss. Hr Beseshberg vilte icke heller klandra utskottet och skulle icke hafva bifallit motionen, om talaren varit ledamot i utskottet; men trodde att detsamma ganska väl skulle kunnat afgifva ett förslag med anledning af denna motion; åtminstone borde det föreslagit en skrifvelse till K. M:t om undersökning af frågan. I talarens hemort, trakten af Engelholm, hade skog blifvit planterad på statens bekostnad och den gåfve nu god inkomst. Vid utarrendering af boställen borde man hafva fästat vilkor om skogsplantering, hvartill det fanns godt tillfälle i sjeltva det fruktbara Skåne, som i det inre var upptaget af stora lju hedar. Yrkade återremiss. Hr CO. lvarsson fruktade för de stora svårighetet, som skulle uppstå, om man insloge på en ny bana. Då man sett huru skogarne i Norrland vårdas, så kunde man verkligen bli tveksam, om man borde anlägga flere skogar i södra delen af landet. Lade vigt på de stora kostnader dessa skogsplanteringar skulle medföra. Vore ärendet at den vigt man ville påstå, så borde först verkställas en undersökning om bästa sättet att vinna ändamålet. För sin del ansåg talaren att premier åt ,enskilda vore det kraftigaste medlet, hvarvid han uttryckte den åsigten, att de med dylikt premium understödda skogarne kunde stå under skogsbetjeningens uppsigt, så att de ej blefve uthuggna. Vore ett kraftigare ingripande nödvändigt, så hade skogsstyrelsen säkerligen bättre insigt i frågan än kammaren, och IC. M:t till sin disposition skogsplanteringskassan, hvarmed behöfliga utgifter kunde bestridas. Frih. Ahlströmer ansåg premier väl åstadkomma skogsplantering, men ingen skog, enär träden komme att afverkas så snart de blefve användbara, äfvensom att skogsplanteringen bäst skulle kunna befordras af landstingen, som derför borde medgifvas understöd. Hrr Urdenberg och AA. v. Prosachvitz yrkade återremiss. Hr Åstrand lemnade en historik öfver skogsfrågan från Carl XLs tid, då eganderätten till skogarne blef bestämd. Under frihetstiden började enskilde att ingifva ansökningar om erhållande af skogar, hvilka ansökningar vanligen alltid biröllos. Efter Gustaf III:s revolution tog detta roffande dock ett slut. Med 1823 års riksdag sattes kronan på verket, då den jargonen gjorde sig gällande, att det vore fördelaktigt för staten att afhända sig sina skogar. Sedan de enskilde sålunda, nära nog för intet, kommit i besittning af skogarne och afverkat dem, ville de icke längre betala skatterna för en jord, som saknade allt värde — och skatterna efterskänktes; ja, det gick till och med så långt, att de enskilde åter erbjödo de till skänks erhållna, men nu sköflade markerna till återköp af staten, emedan: de vore så lämpliga till skogsplanteringar, — och staten köpte. På sådant sätt har man hushållat med våra skogar. Annorlunda tillgår utrikes, der staten flerstädes, såsom i Tyskland och Belgien, tagit skogsvården om händer, och hvaraf i Belgien följden blifvit, att vinsten pr tunnland är större af skogsplantering än af sädesodling. Väl kunde vi aldrig uppnå ett lika lysande resultat, men vi hade så mycken oduglig mark, att den alltför väl räckte till. och nog skulle mödan och kostnaden i alla fall löna sig. Att våra statsskogar hittills icke lemnat så stora inkomster, berodde icke derpå, att de ke vore väl skötta; och tal. bestred på det bemdaste, att de. norrländska skogarne vore illa skötta. N Skogarnes klimatiska inflytande vore ej fullt utredt; men så mycket vore dock säkert, att de mildrade både köld och hetta, ehuru proportionen mellan skogigt och skoglöst land, för det fördelaktigaste resultat i detta afseende, ej ännu vore fulit utredd. I norra Sverge kunde man dock antaga, att det för detta ändamål fanns för mycket skog. hvaremot det fanns för litet i södra delen ar landet. Önskligt vore, om staten ju förr desto hellre egrepe sig an med en verksamhet, som den i alla fall förr eller senare måste anlita. Hvad kostnaderna bet ie, så skulle de blifva mångdubbelt s i händelse skogsbetjeningen skulle eg finge de föreslagna premier n om man inköpte några tusen tunnland jord och besådde dem met skog. Kostnaderna kunde i alla händelser nses stora i jemförelse med den vinst som derat skulle uppkomma. Yrkade afslag på utskottets och bifall till motionärens hemställan. Ir Witt hade under en 34-årig verksamhet i statens tjenst, då han genomrest största delen af sydliga Sverge för att inspektera kronans ekskogar, varit i tvillfälle att taga kännedom om skogarne i allmänhet, och kunde intyga att de vore högst otillräckliga. 1823 års riksdag, som sålde : en stor del af statens skogar, gaf det besynnerliga stadgande, att ju större och rikare sk en egendom, desto mindre afgitt skulle erläg för densamma. Följden af detta skogssäljandeb ock, att man str: derpå nödgades från Y inköpa ekar för lika många riksdaler pr kubi som man sjelf nyss erhållit skilling för hela träd Tal. påpekade den stora frestelse, som den en-! skilde hade att afverka sin skog, derigenom attj: vinsten blefve större, om skogen tidigt afverkades, i det skogens ökade värde, pm den får s å pår 1 ten, icke kan uppgå till det belopp, som om den: hugges och säljes, och försäljningssumman för t tas. Då menniskorna således låta räntorna vä 3 uppsigt öfver alla deras skogar, som