Aftonbladet – 27 februari 1868, sida 2

om hennes arm, och ett blekt, förvridet ansigte såg ned på hennes. Qvinna — Carolina — grefvinna Granby — tala till mig! Orden dogo på Murrays läppar; men han a pte ej hennes arm, hans blickar lemnade ennes ansigte. I et vackert uttryck af onämnbar glädje spred sig öfver Catharines drag, hennes hjerta darrade vid ljudet af hennes eget namn och hon gjorde en rörelse, som för att kasta ig hans famn. Men det var blott för en sekund hon gaf vika; i nästa ögonblick var hennes ansigte lugnt och fridfullt som ett barns. Hon lösgjorde sakta sin arm och satte sig ned i båten. Grenville Murray, sade hon, i mer än jugu är ha vi varit döda för hvarandra; atom oss icke rubba det förflutnas hvila. Min dotter — mitt förstfödda barn — bor på denna ö och sväfvaristörsta fara. Hjelp nig att rädda henne och låt oss sedan skilas ; för alltid ! Orden hade knappast lemnat hennes läppar förrän en hvinande kula från stranden räffade hennes diadem och borttog juvelIrakens rubinblixtrande kam. Hon föll framstupa, döfvad af skottet, men eljest oskadad. Efter ett ögonblick upplyftade hon åter hufvudet. Hvem blef skjuten? Blef han dödad? viskade hon och försökte resa sig upp. Engelsmannen är oskadad, moder,, sade Thamerou, och jaj likaledes. Gud välsigne dig, min modiga flickal sade hon. Grenville Murray, hvarför äro vi vär? Det är ju död och blod öfverallt omring oss. Bort, borti Murray hade återvunnit sin sjelfbeherrsk: ing; han tog upp årorna, som Thamerou ppt, ovh drf kenoten fremåt. Kuta efter)