Aftonbladet – 26 februari 1868, sida 3

AS AA rr BE MT FN dafloden på ett sätt, som kanske icke ens hr) skulle ogilla; ehuru det på titeln blifvit bibehållc såsom eit allmänt begagnadt och bekant uttryc för en tilldragelse, om hvars anledning och on fattning meningarne icke dess mindre kunna var delade. Men äfven om titeln är illa vald, månn deri ligger ett bevis på befogenheten af ett sådar totalomdöme, som det hr N. uttalat? 2. Medgifvande, att förf:s yttrande på först sidan om temperaturens stegring mot djupet me 1? på 100 fot icke torde passa in på förhållande li de flesta svenska grufvor, ehuru dessa, vid sam I ma uppgifts meddelande i N. J. Berlins svensk lärobok i Fysik, icke heller der blifvit undantagne Joch dåhr sjelf benäget vill antaga sjelfva re I sultatets allmängiltighet och till och med med I gifver, att en sådan temperaturförhöjning verkli -l gen eger rum i stenkolsgrufvor, torde vi met , skäl få anse förf. i detta fall hafva begått ett gan I ska obetydligt fel, då han bland de företeelser som möta vid ett besök i en grufva eller ett sten kolsschakt nämnt, att temperaturen tilltager mer 11 på 100 fot mot djupet 3. På sidan 19 har hr fästat sig vid siffer talet 195,000? och vederlägger den slutledning enligt hvilken jorden nära sin medelpunkt skulle Thafva en sådan temperatur.. Det är blott skada att hr N. skulle göra sig så mycket besvär, ty de klandrade stället innehåller intet bestämdt pistå ende i detta fall. Det heter endast: man har a detta temperaturens tilltagande uträknat, att, om det fortgår regelbundet., jordens medelpunkt må ste hafva en så hög värmegrad. Vidare uppgifver hr N., att detta samma siffertali det följande ofta upprepas och lägges till .grund för en mängt spekulationer, Ja, det återkommer verkligen en enda. gång i hela boken, neml. på sidan 24; men för att icke gifva anledning till misstydning ven på detta ställe borttaget af öfvers. i första hbäftets nya uppl, hvilken hr N. ganska väl kän till, då han Kunnat gifva henne vitsordet föga rbättrad.. Hr N:s oftu sammankrymper sålede i sjelfva verket till ingen gång. Maånne en kriti ker med ett från det vanliga så afvikande språkbruk ingifver förtroende för de bevis, som skola stödja sig derpå? Och är det icke öfverflödigt beatt upptaga och klandra redan rättadt fo, förutsatt att fel vore begåbget? . 4. I noten på sid. 26 anser sig hr N. åter hafva funnit ett af de der grofva, nej förlåt! gr felen, rörande fysikern Plateau, men upplyser dervid endast med andra ord om detsamma, som förut blifvit sagdt i noten. Det heter nemligen i denna att Plateau anställt försök, som vis Hr N. säger åter att P. endast uttänkt ett vackert före ingsexperiment... Eller är den af hr N cursiverade ordet til! och med, som utgöra det svår: i saken? Om så är, får öfversättaren erkänna att han gjort sig skyldig till en ocgentlighet, som dock af de flesta läsare icke skulle obserye så, som händelsen blifver då orden cursiveras. nne dock icke hr N. å sin sida tillåter sig en lika stor oegentlighet, då han i förf:s ord anstöllt försök inlägger den meningen, att Plateau skulle hafv gjort en högst märkvärdig upptäckt,, som hr N deraf tager sig anledning bevisa redan förut vara gjord af Newton? 5. Vi anhålla, att den läsare som intresserar sig för att pröfva bevisen för hr N:s dom öfver boken, måtte på sid. 31 läsa fortsättningen af hr N:s citat om ebb och flod, då det torde visa sig att förf. på detta ställe icke förnekat, att ju ebb och flod ännu kunna existera i jordens in hvilket förnekande hr N. synes vilja påbörd honom. Förf. har blott yttrat sig om ytans delar, sedan hon stelnat, och påstått att de enda delar af jordense yta, som numera kunna vara underkastade ebb och flod äro hafven. Kan deri ligga något fel? 6. Hr N. nämner i sammanhang med det föregående, att man gjor sök att mäta jordskorpans tjocklek, och tillägger derefter: ANt hvad som hos Figuier anföres i denna vä; endast haltlösa hugskott utan vetenskapligt Om detta, såsom det vill tyckas, åsyftar förf:s yttrande man beräknar tjockleken af den fasta jordskorpan i hennes nuvarande skick till ungefär 4, mil etc.. så kunna vi icke bestrida hr N:s påstående; men hvad vi bestrida, är hr N:s antydan, att detta skulle utgöra ett af bokens svåra fel, ty alldeles likartade i a ide blott i sifferuppandra både populära och mer vetenskapliga arbeten, t. ex, i ett at C.C. von Leonhard genomsedt och med ett rekommenderande förord försedt verk af år 1855, kalladt Das Buch der Geologi. Särskilt gäller, hr N:s påstående om planchen på sid. 32, som visar noggranat (nemligen i enlighet med förf:s nyss gjorda ntagande) förhållandet mellan jordskorpans tjocklek och de inre delarne. Hvarför klandra den planchen i denna bok, då alldeles samma planch, 1 något mindre skala, men med bibehållande at samma proportioner äfven förekommer i det ofvannämnda arbetet Urverldens Under. 7. Sid. 39 heter det: graniten utgör en blandning af silikater med (d. ä. som hafva) lerjord, kali eller natron till bas, den består af qvarts, fält spat och glimmer. De nu af oss cursiverade orden gillas af hr N. såsom riktiga, men de föregående skola utgöra ett af de vanliga svåra felen, förmodligen emedan icke qvartsen bland dem särskildt nämnes, hvilket väl torde vara ett temligen obetydligt fel, då de, sista orden i meningen följa snart sagdt i samma andetag, som de föregående och utgöra ett förtydligande af och icke en motsägelse till dem. Genom hr N:s sätt t citera, kan felet verkligen se värre ut än det r; ty hr N. citerar de icke cursiverade orden som en afslutad sats, och säger derefter att de friga (cursiverade) orden komma längre fram. 8. Likaledes får det på sid. 40 af hr N. såsom ett svårt fel citerade uttrycket att fältspaten lätt sönderdelas och förstöres af vatten och kolsyras ett betydligt rradt utseende derigenom att det i hr N:s kritik ställes alldeles isoleradt. Men hvar och en, som vill göra sig mödan, att a de närmast följande raderna i boken, torde finna felet ganska måttligt eller snarare ickefinna något fel alls, ty läses det lösryckta uttrycket så, som det varit ämnadt, eller i sammanhang med det följande, visar det sig att med ordet lätt icke menas fort, såsom hr N. vill taga det, samt att ordet f es har afseende på vattnets mekanis inverkan, hvilken ingalunda af förf. blifvit lemnad ur beräkning. 9. Det af hr N. förlöjligade uttrycket på sidan 46 lyder sålunda: Hafva växterna funnits förr djuren? Det vet man icke, men sannolikt gick pelsen i sådan ordning Häri ligger väl hvarken något fel eller dumhet, ehuru en läsare at br N:s kritik lätt torde komma att tro så. förf. på de följande raderna anför några skä och emot denna sannolikhet, betecknas af hr N. m en hejdlös pladderlust.. Den fullkomliga slömska af aflagringarne före stenkolsperioden, för hvilken br N. i samband härmed avklagar törf., är ett fel, som förf. icke begått, ty ordaälydelsen är denna: under den största delen of öfvergångs-epok rdeles under stenkolsperiod: Kan någon verkligen iro, att med detta yttrande menas blutt stenkolsperioden 7 10. Det skulle vara roligt, säger hr Ictemner i j g ö kunde hr N. hast genom att i emellan år trå ssa rader lyda pr. i vår jords en allra största dec gången d len af hennes dessa ord innebä detta till de der samma påstående vatten-di U rande af 11. Förf: alksten knappt förekommer i vår jords allratidigaste aflagringar., förklaras af hr N. såsom alldeles oriktigt. Om yttrandet är ett fel, så torde det vara förlåtligt hos Figuier, då både i Urverldens Under och i det förut af oss anförda yttrandet af Cotta förklaras, att kalkstensaflagringar icke gerna kunna bevi hafva funnits förrän växter och djur existerade; och det är ju icke säkert att sådana funnos redan Jå Ån allen mans ota af: na AA RT förr omnämnda arbetet Urverldens Under. (vatten-växter och