Aftonbladet – 26 februari 1868, sida 2

tor till godo, ehuru bristande konkurrens I satt fabrikanterna i tillfälle att göralg nna andel så liten som möjligt. Det låter ven tänka sig, att både odling och tillrkning icke äro så lönande, att de lemnat som behållning ett belopp motsvarande hela lafgiften. Vi ha för öfrigt på intet sätt för afst att uppreta afunden mot egarne af nämnde brik. Vi anse hvarje vinst, som den enskil; kan på laglig och loflig väg, och under i och öppen täflan med andra, bereda sig, wa berättigad. Men den del af premiet på Ilverkningen, som kommit dess idkare till do, må ha varit större eller mindre, jadenln å ha varit rentaf ingen, så är dock sta ns förlust på de minskade tullintraderna pesto mindre ett gifvet och oomtvistligt um. — För staten måste det sålunda vara ist och fördelaktigast, att det, som i förearande hänseende måste i lagstiftningsväg tgöras, sker så snart som möjligt, ty hvarje r medför en ny och, efter all anledning, igande förlust. : Afven för folket, för nationen i sin helhet, ore detta fördelaktigast, ty ju förr man sliper tvånget att skatta till hvitbetsfabrikan:? ;rha för sockerförbrukningen och på samma ing genom andra skatter fylla den brist, : om uppkommer genom minskningen i socertullen, desto bättre för samtliga skattdraande. Bättre för representationen vore det ock, tt beskattningen å hvitbetssockret infördes 1 förr desto hellre; ty ju flera som efter hand lifva intresserade i hvitbetsodling och hvitetssockertillverkning, desto mäktigare blir et enskilda intresse, som skall öfvervinnas förr eller senare den dag kommer då åtärden måste vidtagas, desto fera intrigerna, esto farligare korruptionen för att motareta densamma. Dagligt Allehanda begär, tt hvitbetssockerbruken skola fa arbeta utan katt åtminstone till dess de hunnit införjena en del af den dyra anvläggningskostnaen. Men det är ju klart, att om det ena vitbetssockerbruket efter det andra uppstår, kall det alltid finnas något eller nägra, som 0 så nya, att de kunna sägas ännu icke ha nförtjenat tillräckligt af an ngskostnalen, och man skulle säledes aldrig uppnå den idpunkt då beskattningen kunde in . Den mvarande tidpunkten är, just enligt Alleandas egen teori, den allra lämpligaste för utgärdens vidtagande; ty den förnämsta hvit,etssockerfabriken, den i Landskrona, har verkligen så länge egt bestånd och i så ymvigt mätt atnjutit fördelen af det i tullsatsen liggande premium, att egarne af den faoriken väl böra vid det här laget ha hunnit, såsom Allehanda önskar, mförtjena en lel af anläggningskostnaden. Vi anse det motbjudande att sysselsätta oss med forskningar rörande enskildes affärsställning, och skola heller icke i detta fall göra det; men tro oss dock icke träda grannlagenheten för hära då vi uppgifva såsom allmänneligen antaget, att Landskronafabriken en ure tid varit en blantl de mest lysande affärer här i landet. Vill man genom någon tids skattehet uppmuntra till dylika fabrikers anläggning, finnes dertill ingen annan lämplig utväg, än att för hvarje särskild fabrik som uppstår bevilja vissa års befrielse från erläggande af den skatt, som likväl bör vara en gäng för alla allmänt påbjuden. Det vore äfven bäst för dem, som vilja befatta sig med odlingen af hvitbetor och företaga anläggning af sockerbruk för deras förädlande, att beskattningen blefve ju förr desto hellre påbjuden. De visste då redan från början hvad de hade att rätta sig efter och kunde aldrig få fog till den klagan, att de låtit af en lagstiftning, som lofvade stor vinst på handteringen, inlocka sig att i densamma nedlägga betydande kapitaler. Det är just dylika af lagstiftningen sjelf framkallade abnorma förhållanden, som städse resa sig såsom mäktiga hinder för statsmakterna att vidtaga åtgärder, som klokhet och rättvisa pakalla. Man. bör derföre taga sig tillvara att icke skapa flera sådana hinder än de som redan finnas. Vi tro att ett sådant tillvägagående är vida ärligare, än att, såsom Allehanda vill hafva det, först genom ett orimligt premium göra en handtering allmän, och derefter slå ned på densamma med en beskattning, som den tilläfventyrs icke kan bära. Det är verkligen förvånande att höra så yrkanden från ett håll, der man städse på tungan talet om stadga i näringslagstiftningen. Vi medgifva emellertid, att några finnas, för hvilka .uppskof med skattens paläggande skulle vara fördelaktigt, och de äro egarne af nu befintliga hvitbetssockerfabriker. För dem har hvarje dag, som handteringen förtfarande får vara skattefri, under det sockertullen bibehålles, ett stort värde. Detärnaturligtvis också deras intresse, som reser sig emot atgärden. För dem är det till och med en fördel, att det förespeglas, på sätt som skett i Dagligt Allehanda, att den dag dock varder kommande då skatten mäste påläggas; ty farhågan för en blifvande beskattning kan möjligen afhålla från tanken på nya etablissementer, som skulle uppträda i täflan med de nuvarande. Under inflytelsen af denna farhåga få de nu befintliga fabrikerna snart sagdt ett monopol på att fortfarande och ensamme tillverka hvitbetssocker och sålunda ensamme komma i åtnjutande af det enorma premium denna tillverkning åtnjuter. Blefve beskattningen nu besluten, skulle det deremot snart visa sig, om de gamla fabrikerna iäfven med densamma kunde ega beständ, och företagsamheten skulle i sådant fall nog framkalla flera dylika. Vi sade att det var de nuvarande fabrikernas intresse, som uppreste sig mot beskattningen; men vi nämnde tillika i början af denna uppsats, att deras sakförare skjuta jordbrukets intresse framför sig. Vi skola i en följande artikel söka visa hvad skäl detta förebärande har för sig. et Dn Lv sas mv — Ae ne Ra Jr SOMRAR BA STL Utan hopp att kunna uträtta något och utom sig af fasa öfver de rysliga uppträden hvari han så oförväntadt blifvit inblandad, ämnade han sig ou öfver tillön, i tanka att finna missionären der och med hans hjelp på något sätt rädda de fångar som tagits och som ännu voro vid lif. Som han stod vid stranden fåfängt spejande efter något medel att komma öfver till ön, störtade en man förbi honom och ned i