Aftonbladet – 26 februari 1868, sida 2

Det fanns för de flyende blott en väg för att undkomma från denna vidsträckta slätt; mellan dem och bergen låg visserligen det förutnämnda träsket, der indianerna öfverallt mötte de flyende och ofvanför Forty Fort hade de också samlat sig för att afskära återtåget dit: Men Monockonok-ön låg nästan i linie med slagfältet, och ehuru strömmen var något uppsvälld efter sista regnet, var det dock för en god simmare icke svårt att uppnå ön; afståndet derifrån till andra stranden, var kortare och från denna strand kunde man, på bottnen af en uttorkad flod, komma upp bland bergen och i sä kerhet. Amerikanarne flydde derföre i förtviflans raseri at denna sida. Då Catharine Montour och Thamerou kommo ned till fiodstranden ilade den ena flyktingen efter den andra förbi dem och störtade sig i vattnet, några blefvo nedskjutna inför deras ögon, andra nådde simmande ön och undkommo på andra sidan. Indianerna följde dem likt mordenglar, men deras menniskojagt företedde ett så ymmigt villebråd i de täta skogssnåren på strauden, att det, ej lönade mödan att förfölja de få som hunno ut i floden, och så snart någon af de flyende undkom till ön, sände vildarne blott ett skärande tjut efter honom och vände om för att söka andra offer. De hvita voro ändå hämdgirigare; det var som om broderblodet för dem gifvit ett nytt behag åt slagtandet, och mången flykting föll denna dag för den hand som fordom hjelpt till att vagga honom i sömn. Hit kom också Grenville Murray, på samma gång som OCatharine i den tilltagande skymningen arbetade sig fram till stranden midt för ön. Han hade fåfängt med böner och föreställningar vändt sig såväl till Walter Butler och hans far, som till vitdarner