Aftonbladet – 26 februari 1868, sida 2

Utan hopp att kunna uträtta något och utom sig af fasa öfver de rysliga uppträden hvari han så oförväntadt blifvit inblandad, ämnade han sig ou öfver tillön, i tanka att finna missionären der och med hans hjelp på något sätt rädda de fångar som tagits och som ännu voro vid lif. Som han stod vid stranden fåfängt spejande efter något medel att komma öfver till ön, störtade en man förbi honom och ned i vattnet, och simmade mot närmaste strand. Ett halft dussin indianer, som voro honom i hälarne, stannade som vanligt med ett vildt tjut. I samma ögonblick sprang en ung man, svärtad af krutröken, så att han var nästan oigenkännelig, fram midt ibland vildarne och ropade: Han I honom? Gif mig hans skalp — tjugo guldstycken åt den som har hans skalp!; Indianerna pekade på simmaren, som nu endast otydligt urskildes; Butler, ty det var han, ryckte en bössa från närmaste man, utstötte en vild svordom och sköt. Flyktingen sjönk och hans försvinnande helsades med ännu ett vildt tjut; men i nästa ögonblick visade sig hans hufvud åter öfver vattnet ett godt stycke närmare stranden och Edward Clarke -syntes strax derpå stiga uppför branten till Derwentska huset, vacklande, antingen af utmattning eller af något erhållet sår. Jag träffade honom icke, sade Butler och kastade bössan tillbaka till dess egare; men vi skola gömma den der ön och allt hvad der finnes till att roa oss med i natt. Det finnes en liten krokryggig hexa der, som ni får taga för er räkning, men den unga skälmen som nu kom dit och en flicka som är der förut, behäller jag för mig; dem lemnar iå ej åt någon annan. Nu bört härifrån!