Aftonbladet – 24 februari 1868, sida 3

RIKSDAGEN. Lördagens plena. Första kammaren. Öfverläggningen om anslag till beredande af arbetsförtjenst åt nödlidande. Diskussionen öfver statsutskottets utlåtande mn: 13, angående nedsättning till 200,000 rdr af de i den kungliga propositionen äskade anslag (500,00 rdr) för beredande af arbetsförtjenst åt de nöd: lidande i rikets särskilda provinser, fördes med stor liflighet. Den förste talaren, hr E. W. Almqvist, meddelade några upplysningar hvad Norrland och isynnerhet Westerbotten angår. Den hjelp som från staten och enskilda redan blifvit gifven åt We sterbotten belöper sig till 800,000, hvaraf 200,000 rdr äro afsatta för inköpandet af utsädesspanmål, 50,000 rdr ligga i ett par spanmålslaster nere i Kalmar och Carlshamn, och 550,000 användas till beredande af uppehälle åt de nödlidande från medio af November månad till medio af Maj Hjelpen utgår med 90,000 rdr i månaden och i Maj månads slut återstår således ingenting. Men till medio af September, då man först kan vänta ny skörd, är fyra månader och hvar skall befolkningen finna sitt uppehälle under denna tid? En ringa arbetsförtjenst kan påräknas vid sågverken, men ingen af jordbrukarne, som nu äro så fattiga och nedtryckta. Omkring 30,000 menniskor skola derför sakna bröd. Antager man för hvar och en 3 rdr i månaden, så blir deraf 90,000 rår, eller på fyra månader 360,000 rdr, och är denna utgift en nödvändighet om man vill förebygga hungersnöd. Talaren ansåg derför det af regeringen begärda anslaget, 500,000 rdr, icke vara för stort. Yrkade bifall till den kungliga propositionen. Hvad åter beträffar det vilkor man uppsatt, att anslaget endast skulle användas till vägarbeten, så var talaren deremot, ty derigenom skulle en stor del af befolkningen dragas långt från sina hem och gagnet af arbetsförtjensten blifva ringa. Talaren föreslog att en del af medlen skulle användas till afdikningar och upptagande af rågångar kring kronoparkerna. Hr Lagersträle anförde, att alla rapporter från kommunalstämmorna utvisa landets bekymmersamma ställning. Klagan öfver det tilltagande tiggeriet är stor. De allmänna arbetena äro nu vida mer inskränkta än vanligt. Anslagen till jernvägsföretag äro lägre än något af de senare åren, och ingen arbetsförtjenst kan påräknas af bibanor, utan blott af statens bansträckor. Under sådana förhållanden synes det vara på sin plats, att regeringen söker skaffa sig medel att bispringa de nödlidande som icke kunna erhålla ärhetar De svåra följder, som annars skulle uppkomma, behöfva icke vidlyftigt omordas. En mängd för det allmänna nyttiga arbetsföretag vänta på att blifva utförda och således finnes ingen svårighet för att få medlen rätt använda. Statsutskottets förslag om nedsättning ogillade talaren, ty det kan lätt inses af enhvar, att 200,000 rdr icke skola räcka. Talaren yrkade bifall till den kungliga propositionen. Hrr J. F. Ekenman och Hasselroth yrkade äfven på bifall till det stora anslaget. Den förre ansåg till och med att hvad regeringen begärt är otillräckligt; den senare yttrade att riksdagen skulle taga på sig ett alltför stort ansvar genom att neka sitt bifall till den kungliga propositionen. Hr Funek uppträdde i egenskap af ledamot i statsutskottet och ansåg för sin pligt att redogöra för några af de skäl statsutskottet haft till sitt förslag. Att ett behof af understöd förefinnes ville han icke bestrida, men de tillgångar, som man måste taga utaf, äro antingen skattemedel eller lån. Derför måste man noga tillse, att icke taga mer än för de mest trängande behof. Enskilda motionärer hafva begärt omkring 250,000 rdr och utskottet har deraf trott sig kunna taga en ledning. Anslag till väganläggningar finnas redan till ett belopp af 70,000 rdr, och detta tillsammans med de af utskottet föreslagna 200,000 rdr skulle utgöra den summa, som de enskilda motionärerna trott sig böra begära. Palaren ansåg det vara farligt att gifva för mycket, ty anspråken växa i samma mån som de tillfredsställas. Slutligen hade statsutskottet stödt sig derpå, att om nöden skulle blifva större än att den kunde afhjelpas med de föreslagna medlen, så har reeringen det lilla kreditivet att tillgå i utomortoztliga fall. Yrkade bifall till statsutskottets förslag. ; Hr Montgomery-Cederbjelm biträdde äfven statsutskottets förslag och sade sin mening vara att staten icke bör vara någon fattigvårdsanstalt. Hr Serltn yrkade i mensklighetens namn bifall till det stora anslaget, ty utan det skulle mycket elände blifva utan lindring. Tal. anförde att sjukligheten redan betydligt ökats i de trakter der nöden är störst. Flera socknar i Westerbotten lida af starka febrar, som hafva sin orsak i den rådande bristen på födoämnen. Hela familjer angripas deraf och de som icke dö kunna dock svårligen tillfriskna. Närmare våren vore en hungertyphus att vänta, och vid sådana tillfällen måste man frångå den måhända riktiga satsen att staten icke bör vara en fattigvårdsanstaltv. Man måste understödja, och gifva så mycket att de friska kunna uppehålla sig och fullgöra sina pligter mot de sjuka. He Delova: sade att befolkningen i Dalarne satte allt sitt hopp till regeringen. Om icke mynåt stnank alla uteknlta gin hang Al Hal GÅ