Aftonbladet – 21 februari 1868, sida 2

fästningen. Bort, säger jag! Lemna qvinnorna ät min omsorg. Jane sjönk afsvimmad i systerns armar och alla Marys försök att väcka henne till sans voro fruktlösa. O Gud, beskydda henne! utropade Edward, tryckte en kyss på sin fästmös panna och skyndade bort. Vi skola genast gå, sade fru Derwent; vi skola vara i säkerhet i Forty Fort. Hvad skola vi göra ? sade Mary till missionären; min syster är sanslös och jag kan ej bära henne... Jag skall bära henne, afbröt missionären. Tag blott hit en kappa att svepa omkring henne. Mary sprang för att taga ned en kappa som hängde något högt upp på väggen, men dervid -brast den häkta som sammanhöll klädningsärmen; den föll tillbaka och blottade armen så längt att Catharine Montours juvelsarmband blef synligt. Missionären såg det och hade så när handlöst kastat Jane i golfvet. Hvar — säg mig, barn — hvar fick du detta? sade lan med ett slags fasa, som om en lefvande orm ringlat sig kring hennes arm. Hon gaf mig det, svarade Mary, den hvita indiandrottningen, som de kalla Catharine Montour. — Hvar och när? En afton — jag mins nu att det var just dagen efter sedan Walter Butler ville öfvertala Jane att fly — den hvita drottningen mötte mig derborta vid källan, och... Och du såg henne — hon talade med dig? frågade missionären glömmande de faror som hotade den afsvimmade flickan i hans armar — glömmande allt vid denna fråga. Ja, jag såg hennen, svarade Mary, och glädjen lyste i hennes blick vid detta minne. Hon talade vid mig — talade så ömt och vänligt, och sedan knäppte hon det här armbandet om min arm, och sade mig att om någonsin indianerna hotade mig och de mina,