Aftonbladet – 21 februari 1868, sida 2

ut genom fönstret, fick hon se Edward Clark och missionären landa vid ön. Edward sprang i andlös brådska upp till huset. Mary, der kommer han och pastorn ocksån, sade Jane. Ack, gå ut först syster, medan jag andas ut litet. en medan hon talade, sprang Edward genom köket, störtade in i sidorummet och slog sina armar kring Janes lif, med en häftighet som nästan skrämde henne. Jane, älskade Jane, förlåt mig! O,så vacker du är! sade han. Men det kan ej ske nu — Mary, Mary — bröllopet måste uppskjutas. Fort Wintermoot är öfverfullt af kungliga trupper och indianer svärma öfverallt i skogarne. Gör er genast färdiga allasamman, jag ber er, tag min båt och skynda er till Forty Fort. Fienden har redan tagit Fort Jenkins; men vi skola ge dem hett arbete innan de få ännu ett blockhus i sitt våld. Älskade Jane, se upp — darra icke så! Kom, var en rask flicka, som Mary är. Farmor — farmor Derwent, förstår ni hvad jag nu säger? Håll intill östra flodstranden tills ni kommer midtför Forty Fort; lägg der i land och skynda som för lifvet till fästningen. — Jane, Jane, i himlens namn, svimma ickel, Edward, Edward, hvad är detta — huru kunna vi fly — hvad är det vi skola göra? ropade Jane och slog armarne om hans hals, utom sig af förskräckelse. Vårt bröllop kan ej firas i dag, svarade Edward. Dalen är full af fiender. — Vårt folk äro redan halfvägs till Fort Wintermoot; jag måste genast gå tillbaka till dem — hvarje arm behöfves,, tillade han brådskande. De skola döda dig — de skola döda dig och oss, ropade Jane, förtviflad. Tyst, Jane! sade Mary allvarsamt, men mildt; det är ingen tid till tärar nu; Edward behöfver all sin själsstyrka. 1 detta ögonblick inträdde missionären, Bort! ropade han till Clark; hvarföre dröjer du här? Dina vänner närma si,