Aftonbladet – 19 februari 1868, sida 2

tunn des fram, utstyrd med åtskilliga byten från hennes många segrar, vid sadelknappen blänkte hennes stridsyxa och hästen bar på hufvudet en hel buske af korpfjädrar, som vaggade fram och åter när han böjde sin stolta hals. Catharine såg drottningen åter komma ut ur tältet, alltjemt hårdt hållande uti sin hand det vapen hennes son fört i sin sista strid Utan något annat ljud än de oskodda hästhofvarnes slag mot den mjuka gräsvallen, tågade truppen bort, anförd af denna förfärliga qvinna, som ej yttrade ett ord, och försvann snart i dunklet. Den egentliga armen bibehöll ännu sin ställning, ehuru förberedelser till uppbrott gjordes — af indianerna med ett dystert lugn, vida hemskare än de skrik och svordomar, som hördes från de hvitas läger. Catharine Maontour såg allt detta, men hon satt dock gr i sitt ensliga tält, Höfdingen närmade sig ej ens till detta, och hon visste att det minsta försök att afvända blodsutgjutelse skulle blott öka den. En mattighet, nästan som en dödsdvala, öfverföll henne och hon satt orörlig ovar på sin plats ända tilldess allt var färdigt till uppbrott och hennes häst leddes fram. Drottning Esther med sin lilla trupp tog med brådskande hast vägen ned till Susquehannas strand. Efter en ridt af omkring tjugu mil, kommo de fram till floden, nästan midt emot Campbells Ledge, gingo öfver strömmen der och fortsatte sin väg uppåt dalen. De stannade blott medan drottningen utsände en spejare, för att se om vägen var fri. Under spejarens frånvaro herrskade oafbruten tystnad. Krigarne hade ordnat sig i leder och sntto tålmodigt väntande drottningens. befaliningar. fon siell satt tyst och orörlig i sadeln, ett litet Stycke ifrån de öfriga, med ögonen fästade på stridsyxan som