Aftonbladet – 19 februari 1868, sida 2

med 3 rdr milen då resan sker med skjuts, i stället att vid förra riksdagen bestämdes 3 rdr 75 öre milen. I bestämmelserna rörande ersättning för jernvägsoch ångbåtsresor har utskottet deremot icke ansett någon förändring böra göras. Då ärendet nu förekom i andra kammaren saknades icke anspelningar på tilldragelserna vid frågans behandling under si sta riksdagen, då så många ledamöter talade för sparsamhet, men vid voteringen de högsta ersättningsbeloppen segrade. Hr Key sökte dock urskulda kammaren genom att förklara denna företeelse sålunda, att vid voteringen ett misstag hade blifvit begånget, och att man till slut nödgats bestämma sig för statsutskottets förslag, för att icke bifalla ett kontraförslag, som var ändå frikostigare. Emellertid tro vi, att hr Ola B. Olsson hade alldeles rätt, då han yttrade att kammarens beslut ogillades af folket, och vi tro äfven, att kammaren hade handlat välbetänkt, om den begagnat det tillfälle, som nu erbjöd sig, att framkalla ett annat intryck och ett annat omdöme. Men hr Jöns Pehrssons yrkande, att skjutsersättningen skulle nedsättas till 2 rdr 50 öre milen understöddes blott af 38 röster, under det 76 röster afgåfvos för utskottets förslag om 3 rdr för milen. I fråga om hr Carl Ivarssons i afgifven reservation framställda och nu af hr Key m. fl. understödda förslag, att vid ångbåtsfärd ersättning skall utgå blott för enkel, i stället för såsom hittills för dubbel hyttplats, voro meningarne så delade, att 62 röster afgåfvos för hr Ivarssons förslag, mot lika många för utskottets, hvilket senare dock blef segrande genom förseglade sedelns öppnande. Lyckligtvis är frågan ännu öppen till följd deraf att första kammaren återremitterat frågan om ersättningn för resa med jernväg och ångbåt, och riksdagen torde sålunda ännu kunna komma att stanna vid ett annat beslut än det som i dag blef andra kammarens, . En pikant episod I förhandlingarne var hr Astrands hänvisning till 5 riksdagsordningen, som bestämmer att i mål, som personligen rörer ledamot i kammare, må han väl öfverläggningarne men ej beslutet öfvervara. Talmannen fann sig dock ej kunna göra proposition på hr Astrands med anledning af detta stadgande framställda yrkande, att samtliga ledamöter, utom Stockholmsrepresentanterna, skulle vid afgörandet afvisas. Deremot afhöllo sig flere ledamöter frivilligt från deltagande i voteringen. Skedde detta derföre, att de icke lyckats bilda sig en öfvertygelse i frågan, handlade de tvifvelsutan riktigt, men tro de sig, genom att ej deltaga i voteringen, kunna fritaga sig från ansvar för besluten, så misstaga de sig otvifvelaktigt, ty ansvaret för besluten synes oss lika väl drabba de ledamöter, som till dem medverka, som dem hvilka underlåta att begagna sin rösträtt för att förebygga dem, ifall nemligen de icke delat majoritetens åsigt. Det är väl endast den, som kan säga sig ha tillhört minoriteten, hviken kan frisäga sig från ansvar för de beslut som fattas.