Aftonbladet – 14 februari 1868, sida 2

slan återkom med förnyad styrka, då man såg hafvet för andra gången rulla med ett eller två väldiga, mörka , och skumryggade vågfält och åter sätta de lägre gatorna under vatten, men det steg nu ej så högt. Det sjönk åter tillbaka, och så fortsattes detta spel fyra å fem gånger, tills det omkring klockan 83 på aftonen afstannade. Ingen skada hade skett, utom att ett fartyg i bamnen miste två ankare och kom i drift, underligt nog utan att taga skada under de tre timmar det flöt upp och ned, ofta med betydande fart, i Carenagen. Orsaken till hela denna tilldragelse förklaras lätteligen af den jordstöt, vi här kände omkring en qvarts timma före hafvets rörelse. Det egna består deri, att man aldrig här sett något dylikt, ehuruväl jordbäfningar äro mycket vanliga och på andra ställen nästan alltid åtföljda af rörelser ute på hafvet, eller af 8. k. jordbäfningsvågor. Nu var denna jordbäfning visserligen mera betydande än de flesta andra i Vestindien timade; men det enda, som vi af det vulkaniska utbrottet här på ön erfarit, utgöres af några små jordskalf, knappast märkbara för den ovane; ty de förnummos ej ens så mycket, som den skakning en tungt lasta vagn gör å de gator, på hvilka den går fram. Såsom boende på landet, hade jag ej tillfälle att se det vackraste och intressantaste första vattenflödet; ty endast strandboerna voro i tillfälle att erfara och se hafvets majestätiska rörelser, huruledes det reste sig upp, störtade emot ön, åter drog sig tillbaka samt förnyade sina anfall. Först sedan man berättat mig att staden började sjunka, föranleddes jag att besöka hamnen, och då var första akten redan öfverstånden. Vi äro här alla vid god helsa och sakna intet, som kan göra lifvet behagligt.