Aftonbladet – 14 februari 1868, sida 2

Tjugonde kapitlet. En indiansk flicka — icke någon ovanlig syn på Albanys gator under revolutionen -— stod täligt väntande utanför porten till stadens fängelse. Hon hade stått på samma plats åtminstone i sex timmar, utan att röra sig från stenmuren, mot hvilken hon stödde sig. Hon tog ej sina ögon från porten, som var försedd med jernbommar och ett ofantligt lås. Middagssolen brände hett på hennes hufvud. Hon drog sin mörkröda sjal litet tätare ihop öfver ansigtet, men rörde sig ej från stället. Husets spetsiga gafvel kastade svaga skuggor några alnar från det ställe der hon stod, men hon tycktes ej märka det. Det var blott då fotsteg närmade sig eler något ljud hördes inifrån fängelset, som ton såg upp eller gaf något tecken till den 00 som brann i hennes hjerta. Tre eller fyra gånger under dagens lopp lade Thamerou med sina små händer af alla krafter bultat på fängelsets dörr, i den fåfinga förhoppning att någon skulle släppa Ienne in. Men fängelsedörrar gifva icke vika fir otåligheten, den må nu stå utanför eller innanför, och det återstod stackars Thamerou hgenting annat än att vänta. Medan hon ännu stod qvar på sin post, km en ryttare, åtföljd af en betjent, gatan vpföre. Men i stället att rida förbi, som så manga gjort under dagens lopp, stannade han, kastade tyglarne åt sin betjent, steg af, gick fram till denna samma dörr, som Thamerou så begärligt betraktade, och slog ett slag derpå med knappen af sitt ridspö. Thamerol sprang fram då hon hörde nyckeln vridas om i låset, men hon kom ett ögonblick för sent... En mörk gång tycktes uppsluka den inträdande och dörren slogs ögonblickligen igen med en hård smäll, som skrämde den uttröttade unga qvinnan så att hon var nära att skrika högt. i Betjenten säg det uttryck af förfärlig ångest, som bredde sig öfver hennes ansigte, och som han var en godhjertad gosse och för ögonblicket ej hade anpat ati göra, gick kan