Aftonbladet – 11 februari 1868, sida 3

ning, som ännu ej är undertryckt. Som redaktören för ett undertryckt blad aldrig kunde värja sig för eftersnokningar, blefve han väl tvungen att på någon reglementerad del af sin kropp bära en tatuering, som lättade rättvisans forskningar. Man kan lätt tänka sig en liten rörande dram i denna situation: en man lyckas slutligen efter många motigheter bli förenad med den han älskar. Men på bröllopsqvällen, hur ytterligt häpen blir icke unga frun när hon ser att hennes man, den hon ansåg för sjelfva laglydnaden och hedern, bär på venstra axeln två bokstäfver inbrända. — Store Gud! utropar hon, du har rott på galererna! . — Nej, svarar han, men det var så att jag förr i verlden skref i tidningar som blefvo förföljda och då ornerade man min axel med de här två bokstäfverna U. T. (undertryckt tidning) för att kunna känna igen mig sedan. Hr Langlois namn går till efterverlden. Hr Langlois var den unge man, specerihandlare för resten, som ställde till spektaklet på Porte S:t Martin, då han skarpt hvisslade at mademoiselle Silly, hvilken företog sig att härma mademoiselle Schneider i nyårspjesen 1867. En polissergeant rusade fram och ville föra ut hr Langlois, denne protesterade af alla krafter, polissergeanten fattade honom i halsduken så hårdt att han blef både gul och blå i ansigtet och han räckte tungan utur munnen. Polissergeanten tog detta sista som en förolämpning, publiken väsnades och skrek, Langlois utfördes, men slutligen kom han in igen och helsades med varma applåder. Hr Langlois har fått ett namn, man talar om honom litet emellanåt i småtidningarne när han bivistat ett spektakel och dylikt, och hr Langlois har på tidningarnes inrådan skaffat sig nya visitkort, på hvilka står: M. Langlois, EtranglE par abus. Då och då ha i bref från London förekommit åtskilliga antydningar rörande prinsen af Wales och hans extravaganta lefnadssätt o. s. v., men på det hela taget har man dock ej fått veta just synnerligt mycket. I nedanstående bref från London till Neue Freie Presse i Wien sprides dock mera ljus i detta hänseende och vi meddela derföre brefvet, som lyder sålunda: Jag har förut omnämnt den spända ställning, 1 hvilken drottning Victoria och hennes son, prinsen af Wales, befinna sig till hvarandra. Sedan år och dag har prinsen en enda gång — på en halftimme! — med sin gemål kommit till slottet Windsor, för att der, såsom det i Court Circular hette, intaga en gaffelfrukost. Drottningen å sin sida har sedan flera år ej låtit se sig på Sandringham, sonens slott; de begge kongl. husen ha således ej egentligen någon beröring med hvarandra. Orsaken härtill är att söka i prinsens lefnadssätt och illa dolda önskan att förmå drottningen att afsäga sig tronen, I kretsar, hvilka stå prinsen nära och vilja honom väl, kan man i förstnämnda hänseende få höra kurjösa saker, som Knappt lämpa sig för offentligheten. I England har man så mycket att berätta derom både skämtvis och i tadlande ton, att väl en antydning derom kan vågas. Att prinsen är betydligt skuldsatt, veta alla menniskor. Med de 100,000 , som han sjelf och vidare de 10,000 som hans gemål erhåller ur stats kassan, kan den stackars karlen ej reda sig! För en karl med 26, skrifves tjugusex, år på nacken, är denna summa rentat ingenting. För att öka sina inkomster lär han, såsom ryktet vet förkunna, bland annat spekulera i vadhållning på kapplöpningshästar. Hans omgifning är också, såsom elaka tungor påstå, något underligt sammansatt. EStrax efter sin faders död gjorde en väl. bekant clique, som omger prinsen, försök att . förmå drottningen att afsäga sig tronen. Times, som till att börja med höll ett par ! föreläsningar för prinsen om den herkuliska skiljovägen, började plötsligt förorda prinsens uppstigande på tronen; men drottningen förlorade icke modet och af den spänning, som redan då förefanns, uppstod snart fullkomlig fiendskap. Nu började från flera håll — man förstår på hvems föranstaltande — klagolåten öfver den allt för långa enkesorgen och spegloserna öfver relationerna ill John Brown.. Af hvarjehanda små anedningar sammansattes en hel browniade. Att drottningens egen obetänksamhet till en lel härtill gaf anledning kan icke förnekas. Den regerande engelska dynastiens alla medemmar ha också något af eccentricity i sig. klokt var det t. ex., att drottningen lät wfmålaren Landseer framställa sig till häst ned sin käre John Brown stående vid in sida, och hållande hästens tyglar. Det påstås — och källan är god — att Brown irsprungligen begärde att bli afmålad med licken riktad upp mot Englands drottning. Detta blef emellertid ej bifallet. Den som äst drottningens nyligen utgifna dagbok kan j undra på att tjenaren kommit fram med n sådan begäran. Dock äro de historier, om, rörande drottningen, af flitig hand utpridas, otvifvelaktigt för starkt färglagda ler rentaf påhittade. Att göra henne löjig är afsigten med dem; det politiska änlamålet är att åstadkomma hennes tronfsägelse. . En tidning meddelade häromdagen, att Irottningen snart skulle aflägga ett besök a vå Sandringham hos sin son. Observer, a om mottager meddelanden från kongl. pa-F atset, skref genast: Uppgiften att drottd ingen skulle besöka Sandringham i April N ar ingen trovärdighet för sig. Dock är deti n sanning, att H. M:t sedan fr år tillbaka la K 1 n e h f rn yst den önskan att göra besök hos prinsen f Wales på Sandringham; men under denna id har döck intet beslut derom fattats och cke heller nu är någon tidpunkt för besöt bestämd. — Man finner att denna nois är något annat än ironi. Källan, hvaruri otisen kommer och tidningen hvari den står, Y örläna den full betydelse. Det är drottnin3 en sjelf, som talar i notisen. Ni finner p äraf, att mina föregående uppgifter om su-sg eränens ställning till kronprinsen varit fullt iktiga. Ig Några franska tidningar meddelade nyli-g en, att genom hög mellankomst alla under-d ökningar skulle afbrytas rörande en ledsamd ffär, i hvilken stora franska nammn voro er eller mindre komprometterade. I Engind låter ej rättvisan inverka på sig af dy-1,.