Aftonbladet – 11 februari 1868, sida 3

Pra ye ER ART RA EE RÖN i Siksele (bom.). Vittnar J. Edholm, J. O. Åslin. rann Yotpourri. Innehåll: Skall kyrkogården I Montmartre bli en boulevard? — Förföljelserna mot tidningspressen. — Marseljäsens författare och Proudbon. — Kotsaren och Satan. — Händelsen på Porte S:t Martin-teatern. — Englands tronföljare och drottning Vietoria. — En skandalhistoria från Londons förnäma verld. — Puffar med explosion. — Sedan intresset för rättegången mot de tio Pariser-tidningarne, som vågade anställa egna betraktelser bredvid de officiella comptesrendus af förhandlingarne i senaten och lagstiftande kåren rörande armefrågan, hunnit fördunsta, har den parisiska allmänheten fått ett nytt ämne att diskutera; detta ämne är kyrkogården Montmartre. Seineprefekten Herr Haussmann, som svärmar för nya boulevarders anläggande der och hvar, har nemligen fått i sitt hufvud att en del utaf kyrkogården Montmartre vore behöflig för att deröfver framdraga en högst nödvändig ny boulevard. Grafhögarne skulle jemnas, utplånas, för sista gangen skulle anhöriga få besöka de dödas hvilorum — sedan skulle Macadam besörja stensättningen, tanklösa menniskohopar och tunga åkdon draga fram öfver de dödas boningar och en snörrät militärisk boulevard bidraga till stärkandet af kejsardömets makt. Sådan var hr Haussmanns tanke och den har från alla håll framkallat de skarpaste protester. Bland grafvar, som genom den nya boulevardens framdragande skulle försvinna, är äfven Godfroid Cavaignacs, vid hvilken för någon tid sedan demonstrationer föreföllo, som föranledde polisen att arrestera en mängd personer, som med kransars och blommors äggande på grafven ville fira minnet af denne fosterlandsvän. Tidningarne ha framdragit hvassa å fropos till denna Haussmannska kyrkogårdshistoria, och vi skola meddela ett par af dessa. Häromdagen — berättar en tidning — såg man en hop sorgklädda personer styra kosan till kyrkogården i Passy, de buro kransar i händerna, man trodde att de kommit för att der borta i Passy begrafva de kejserliga Januari-löftena; men det var ett misstag, de ingo helt enkelt för att till Proudhon framföra sin saknad, ty det var just tredje årsdagen af hans död — de der vackra löftena voro graflagda långt förut. En annan tidning skrifver så här: Sedan några dagar anlände, liksom pilgrimer, en mängd personer för att i Choisy-le-Roi besöka Rouget de Lisles graf; likkistan uppgräfdes för några år sedan från den plats der den stått i 25 år och transporterades till kommunens nya kyrkogård. Qvarlefvorna af författaren till marseljäsen nedlades i en sarkofag af sandsten, i hvilka följande ord äro inristade: Rowyget de Lisle. Kistan står i en större kista af bly, inneslutande först en medaljong i brons med ett porträtt af Rouget de Lisle å ena sidan, å den andra är inristad första versen af marseljäsen. Vidare en annan medaljong, med Berangers bild samt en inskrift till minne af ceremonien vid kistans uppgräfning. På grafven står en sten med följande inskrift: Här hvilar Claude Joseph Ronget de Lisle, född i Lons-le-Saulnier 1760, död i Choisy-le-Roi 1836. När år 1792 franska revolutionen hade att bekämpa alla furstar gaf han henne, för att föra henne till seger, den odödliga hymnen la Marseillaise. Minsann det vore rådligt att stanna och bekransa den grafven, om den låge på en kyrkogård i Paris! Frågan om presslagen sysselsätter också lifligt parisarne. Häftiga debatter ha egt rum i kamrarne, men det är ej om dem vi nu vilja tala, utan om den nye inrikesministern hr Pinards sätt att behandla tidningarne, synnerhet de små. Communique följer på Communique, processer aflösa hvarann, tidningar indragas alldeles eller förbjudas de att försäljas på gatorna, hvilket naturligtvis är dessa tidningars död. För en tid sedan indrog hr Pinard en liten pigg tidning med namnet le Corsaire. Kort derefter utkom en 7 tidning med namnet le Satan, och genast rjade hr Pinard förfölja den under Protest att den blott var en fortsättning af den in dragna le Corsaire. Med anledning häraf ! skrifver Henri Rochefort i Figaro bland annat följande, som gjort att hr Pinard nekat : bonom att utgifva en ny tidning la Lanterne: Jag har slagit upp alla lexica i verlden och jag har der läst, att en korsar är en tjuf till sjös, en man som plundrar de resande på Oceanens stora stråkvägar. Vidare har jag jppnat samma lexica och jag har der funnit att satan är en fallen engel, som jagats från himlen och störtats ned i afgrunden, emedan han velat bemäktiga sig sin mästares plats. Som de begge yrkena ej ha någonting gemenamt med hvarandra, så bemödar jag mig förfves att begripa genom hvilken uttolkling af franska språket man kan ur ordet Jorsaire framdraga Satan. Det är klart, att m det går för sig, är hela pressen hotad, å är det ingenting som hindrar att man er Journal des Debats också, under fö-t evändning att den är en fortsättning af le,. ieux Cordelier. J Kanske också att man plågar Satan så nycket derför att den redigeras af samma ( mblicister som redigerade Corsaire — något i om skulle etablera nödvändigheten af att! ; edaktören för en undertryckt tidning måste segagna lösskägg när han skrifver i en tid