Aftonbladet – 5 februari 1868, sida 3

likhet med uppkomsten af Rom. Han anförde då versen: Tantae molis erat romanam condere tem. Men, m. h., romarne voro icke så ädelmodiga mot de furstar, som de besegrat. Det vet ju hela verlden och ännu är ju i Mamertinska föngelset den öppning att se, der de fångna furstarne uthängdes på krokar och visades för folket, då triumfatorn uppsteg på clivus Capitolinus. Gåfva då karolingerna åt merovingerna eller kapetinserna åt karolingerna någon afvittring? Eller i den nyare tiden — har det väl någonsin fallit dessa samma hannoveranare in, att gifva Stuartarne en dotation, har då någonsin Bernadotterna t Wasarne något? Jag påminner mig, att jag i min ungdom sett öfverste Gustaf Wasa vid dambrädet i Rosengarten vid Leipzig; då visste jag straxt, att denne man, som nedsjunkit till vanlig borgerlighet, aldrig mer skulle herrska i Sverge Lika så litet har Don Carlos, har Don Miguel erhållit någon atvittring, och jag tror att i hela hu set är icke en enda, som skulle vilja råda konun gen af Italien att gifva Frans II en såden dota tion (ganska bra!) för att dermed jemte sitt röfvarfölje, komma tillbaka och lyckliggöra sina fordna undersåter. Tal. erinrade vidare om, att denna stora summa skulle bortskänkas under det att en provins svälter, under det att hungersnöden hotar utbryta i andra provinser, under det att hela verlden lider af hämmad verksamhet, under det att den olyck lige borgaren icke vet hvad han skall ta sig till, då alla kommuner stå inför ett deficit, under det att hvarken husegaren eller godsegaren veta hvar de skola kunna anskaffa hypoteker eller hvar de skola belånas, då vi vilja afslå det understöd de söka för de hypoteksbanker, som de hålla på att grundlägga! Om vi ha 25 millioner till öfverlopps, sade talaren, skulle jag hellre vilja lemna dem åt bypoteksinnehafvarne, eller åt kommunerna, eller jag vill försöka att derför skaffa arbete åt arbetarne, som nu till en del gå sysslol Jag måste tillstå, att om jag vore i stånd att genom mina ord bespara en arm qvinna några af de nätter, under hvilka hon måste spinna ihop sin skattepenning, eller en fattig en veckas arbete, hvarunder han skall förtjena sin skatt, eller en fattig daglönare några ar de umbäranden han för att kunna utgöra sin skatt måste underkasta sig, eller om jag kunde tillbakahålla några af de tårar som flyta då utmätningarne fullföljas, skulle jag säga med Beccaria: Jag vill fördraga alla furstars hat, alla aristokraters förakt, till och med mitt folks missförstånd ända till min graf! Mine herrar! Jag vet ej heller, hur jag skall komma ut ur detta hus om jag röstar iör förslaget, jag kunde derute träffa på några unga män, som hade varit sammanfösta vid Langensalza, de kunde stumt peka på sina stympade armar eller ben, och deras armar skulle synas mig såsom en vältalig mun och ropa till mig: Du har förrådt ditt förflutna, du har långa månader före kriget uppmanat till försvar af landets heliga gränser, du har. förrådt oss, ty du betalar hvarje lik, hvarje afskjuten fot eller arm med hundratusen thaler. Mine herrar! Jag kan det ej heller för folkets skull. Ökendjuret, då det knäböjande upptager sin börda, utstöter ett skri, då denna börda är ett skålpund för tung, och föraren packar omsorgsfullt af det som är mycket. Nu menar jag att det preussiska folket knäböjande och med ödmjukhet upptagit sin last — jag tror det blir för mycket, vi ha redan hört skriet. Jag kan icke annorlunda, ja måste ha samma medlidande med folket, som kornaken med sitt djur. Jag röstar emot detta förslag, och jag ber er, rösta ni med migt! (Bravo från venstern.) Jeputeraden Miquel ville att fulländade fakta skulle bedömas med skäl och icke efter känslan; för tal. såsom hannoveranare vore frågan icke provinsiel och hans kolleger uppfattade den såsom preussare och tyskar. Det tyska folket uppfattade frågan hur fallna furstar skule behandias helt annorlunda än de gamla romarne och wälscherna: det unnar dem en oberoende existens. Godtgörelsen egde onekligen en försonande kraft isserligen icke för dem, 1 hvilkas ögon de tys furstarne reåan under sitt väldes tid haft för m ket, ej heller för weltendömets förbittrade anhängare, men väl för det stora fertalet, som befinner sig midtemellan båda. . Grefve Bismarck yttrade att ministeren skulle draga sig tillbaka om fördraget blefve förkastadt. Lasker tvifiade pa att denna hotelse var allvarsamt menad. Vid voteringen, som verkställdes genom namnupprop, bifölls fördraget med 254 röster mot 113. För fördraget röstade hannoveranarne, Twesten, dr lngel (Schleiden); mot detsamma framstegspartiet, venstra centern och största delen af de nationalliberala; sex deputerade, hvaribland grefve Renard och nagra selsvigholsteinare, afhöllo sig från omröstningen.