Aftonbladet – 5 februari 1868, sida 3

aFly! upprepade drottningen. Funnosj hvarken män eller vapen på godset, så att ni skulle behöfva smyga er från ert fäderneslott likt en hund, som är rädd för piskan? Det var icke på det sättet er far försvarade sig, unge man. Vi voro blott tre utom tjenstefolket, sade Brant och lade sin hand tungt på sir Johns arm, för att förekomma det häftiga svar, som han anade på baronetens läppar; det var icke tid till att sammankalla folket; till och med er sonson, Walter Butler, rådde oss att fly till skogarne, der vi i lugn kunna samla vår sty ch falla öfver rebellerna när de minst vänta. Walter Butler, min sondotters make? Har han följt er hit? frågade drottningen. Hon sade detta utan någon särskild tonvigt, men med skarp stämma. Det var hvarken mildhet, vrede eller förvåning i denna röst. Hon såg ömsom pa Brant och sir John vid sin fråga. Han var med oss för några ögonblick sedan, sade sir John, som ej längre kunde fördraga detta bitande lugn; men ett bakhall i skogen skingrade oss, och han har ej kommit in ännu. En kall glans började lysa i drottning Esthers ögon; hennes läppar sammanpress des mycket hardt. Hon vinkade at den indian som stod skildtvakt utanför hennes tält, yttrade sakta nagra ord på shawniespräket, tillvinkade sina gäster ett lätt afsked med handen, och försvann hastigt och sakta ur tältet. Något kyligt mottagande, det här! sade sir John da drottningen var borta. Skulle hennes furstliga höghet möjligen ämna steka oss för det hon förlorat sin vargunge? aJag skulle icke anse det otroligt, efter som hon ingenting sades, mened Brant: där