Aftonbladet – 5 februari 1868, sida 3

Ty VT OSV MAR AT SAVA AJA ATV bröd ätes nu i hvarje trakt. UTRIKES, FRANKRIKE. Under den fortsatta diskussionen ilagstiftande kåren den 31 Januari rörande presslagförslaget uppträdde två talare, hvilka båda bekämpade detsamma, ehuru från rakt motsatta synpunkter. Den ene var Jules Favre, som tog de bötfällda tidningarnas parti och prisade deras kraftfulla motstånd mot en förtrycksregim, som ställer Frankrike i jemnbredd med makterna af tredje ordningen. Dessa ord framkallade naturligtvis en ordentlig storm i kammaren. Tal. påyrkade derefter en omskränkt frihet för pressen. Granier de Cassagnac, den andre talaren, besvarade Jules Favres anförande. I hans tanke var lagen onödig, för tidig och farlig. Den skulle endast tjena till att uppröra sinnena och omstörta den stadgade samhällsordningen. Tal. yrkade derföre, att lagiörslaget skulle få hvila, till dess förhållandena tilläto att utan fara tillämpa. det engelska eller det amerikanska systemet. Saledes förmodligen för evig Talaren applåderades af sina jälsfränder på yttersta högern, och till och med en och annan skuggrädd ledamot af centern fann sig befogad att skänka honom sitt bifall. Sedan de förnämsta tidningarne i Paris blifvit fällda till böter för otillatna redogörelser för kammardebatterna, hitta de nu på hvarjehanda utvägar att protestera mot dessa trakasserier. Så t. ex. började Journal de Paris för nagra dagar sedan sin bulletin med ett telegram från London,, som befinnes innehålla en sammandragen redogörelse på engelska spraket af ett lagstiftande karens plenum. Le Temps för den 31 Januari innehöll efter rubriken: Lagstiftande kårens plenum tre rader med prickar, hvarpå följde en utländsk notis. La France har kanske varit fyndigast, då tidningen den 1 dennes meddelar en redogörelse för en gammal debatt i samma ämne, hvilken eger full tilllämplighet äfven i våra dagar, nemligen det tal, som Benjamin Constant den 14 April 1819 höll till försvar för pressfriheten. NORD-TYSKLAND. I preussiska deputeradekammarens session den I Februari stodo de med konung Georg och hertig Adolf af Nassau afslutna indemnitetsfördragen på dagordningen. Fjorton talare anmälde sig för, 21 emot fördragen, och diskussionen saknade icke sina pikanta sidor. Deputeraden Ziegler uppträdde emot kommissionens förslag ur bade politiska och känslogrunder: Talaren påminte om razzierna 1817, 1824 och 1850 mot de såkallade demagogerna, och om huru de hade blifvit förföljda för det de burit ett stycke svart-rödt-gyllene band i knapphålet, för det de fver ett korslagda plitar svurit att stå och falla med Tyskla ja, för det de i det innersta af sitt bröst burit det ideal, som för närvarande hr premierministern, hvarföre vi ju äro honom mycket tacksamma, till en del redan förverkligat och än vidare kommer att förverkliga. På den tiden var man så hämdgirig, att man här i Preussen till och med anställde ransakningar med icke preussare, som härstädes icke hade begått någon förbrytelse och på deras landsherrars reklamationer först utlevererade dem mot löfte att de icke skulle benådas förrän detta landets egna barn blifvit benådade. På den tiden fingo en mängd unga män krokiga ryggknotor i fästningarnes kasematter. In mängd — (Rop från högern. Till saken!) Hör detta icke till saken? En mängd unga män sågo sin framtid förstörd. Den tiden hade man ingenting vetat eller förstått om mildhet. IFramkallar då detta icke en jemförelse med förfarandet mot furstarne? Gifves det då en annan rätt för furstar när det gäller att yttra sig öfver hvad som är rätt och hv som är orätt, hvad som är brott och hvad som icke är brott? Ilar det väl gifvits något skamligare förbundsbrott, än det i April 18667 Ligger icke deri roten till hela vårt berättigande till krigsföringen. Ha då dessa furstar, om hvilka det i dag är fråga, ha de då icke utan all hödvändighet och med förbundsbrott öfverfallit oss med krig? Ha de då icke, under det vi stodo gentemot en mäktig fiende, på visst sätt fallit oss i ryggen och flankerna? Ha de icke faktiskt fortsatt sitt missdåd, då de läto våra unga män bli nedskjutna tillsammans? Man finner någonting så storartadt deri, att de skola bli depossederade; är detta då något nytt? Fullfölja vi då icke i det hela samma mål, som de tyska kejsarne fordom fullföljt? Blefvo icke äfven då afdankade furstar fördrifna, deras länder intagna och öfvermnade till andra? Och för detta förhållande, ör dessa furstliga förbrytelser endast belöning! Och en så ansenlig belöning, att dessa furstar frament skola komma att stå sig mycket bättre än före depossederingen. För hvarje politik gifves det dock ett historiskt underlag, men för denna politik, m. h., tror jag att det i historien icke gifes något exempel. Herr ministerpresidenten har en gång, icke med orätt, cerinrat oss derom att Preussens och Tysklands upprättande egde någon