Aftonbladet – 5 februari 1868, sida 3

Om don okeromicks och finanoiolla stälisivgon. Af ec. C. . (Forts. från gårdagsbladet.) Man har kallat det en olycka, att Sverge utför sin säd till andra länder och derigenom beröfvar dess jord ämnen, som fordras för dess fortfarande arbetskraft; man vill med alla medel skapa en stor förädlingsindustri, på det vår säd må kunna förtäras der den alstrats och återgifva jorden dess näringsämnen. Men huru kan detta ske? Endast genom att skapa en befolkning, som kan förtära allt hvad som frambringas. Befolkningen kan man dock knappast efter godtfinnande odla, utöfver naturliga gränser, och man må taga sig tillvara att härutinnan konstladt ingripa i naturens egen gång. År detta sannt, och om den befolkning, som finnes, behåller tillräckligt af sin jords och sitt arbetes produkter för eget behof, hvad är då riktigare, än att han byter bort öfverskottet mot andra länders produkter, dem han behöfver och icke alls eller utan hvarjehanda svårigheter kan på stället åstadkomma. Ju större det öfverskott är, som kan bortbytas, desto mera af andra förnödenheter kan i stället skaffas. På detta sätt blifver konsumtionen på stället så stor, som den möjligtvis kan, med den för handen varande befolkningsmängden vara; desto fortare och bättre kan framåtskridandet gå. Careys sats utgör målet, till hvilket arbetet bör sträfva att närma sig; men vägen är icke målet; det går ej väl att rycka detta