Aftonbladet – 5 februari 1868, sida 2

ar öfver den snillets slagruta, som i histo-J: iens stoff utfinner det sannt poetiska ämnet, : j öfver den inträngande skarpblick, som pröf-1 ar verldshändelsernas hjeltar och divinato-: iskt ställer dem lefvande och betydelsefulla : ramför vår fantasi. Detta bevisas af hansl: Jagen gryr och äfven, trots den vida, mer: ulländade utarbetningen, af Wasaarfoet. I detta stycke har författaren till behanding valt en tidpunkt af vår historia, som, m man tager den i skärskådande, i sjelfva erket visar sig blottad på högre dramatiskt ntresse. Det är det sista året af Carl IX:s if, till hvilket händelsen är förlagd, och det y hans sista dagar skådespelet har för afigt att skildra. Men då tidens historia, oakadt flera spridda lifliga drag, ej lemnar nåsot egentligt ämne för en dramatisk framillning, alldenstund det förnämsta vilkoret r en sådan, en kraftig konflikt, saknas,har rfattaren måst sjelf uppfinna en sådan och härtill valt det, vid första påseendet, ej olämpiga medlet, att låta hertig Johan, Johan III:s yngste son, uppträda med anspråk på sin falers krona, denna krona, som sålunda ännu sista ögonblicken af Carls lif bestrides howom af händer, dem han vet vara för svaga ör hennes tyngd. Men denna konflikt är, vaktadt allt hvad författaren gjort för att ramhäfva den, mer skenbar än verklig. Vi fästa oss naturligtvis ej vid dess historiska riktighet eller vid en del osannolikheter och likter som fått medfölja denna, såsom att Svante Bjelke, död 1609 och god hertiglig och konungsk, uppträder 1611 som Carls hätske motståndare, eller att Kenicius, en oförvitlig karakter af mycken kraft, far kläda skott för ett modernt prestbegabberi, utan vi bedöma den helt och hållet från estetisk synpunkt. Johan, den presumtive tronarfvingen, som slutligen erkännes af Carl sjelf, är en alldes för svag ochosjelfständig karakter, föratt kunna uppbära ena hufvudpartiet i en dramatisk handling, och Svante Bjelke framstår som en vanlig, vi hade så nära sagt trivial, ränksmidare, utan annat syfte än att framdeles begagna Johan som marionett, och således i saknad af de högre vyer, som kunde i viss mån berättiga hans uppträdande mot Carl. Denne visar sig derföre som den enda karakteren af ingripande betydelse, och hans moraliska seger är, trots hans tvekan om sin saks rättmätighet, i sjelfva verket så afgjord, att den slump, som nu ger honom det yttre erkännandet, i form af Johans förnyade afsägelse, knappt behöfs. Ett tecken till att denna styckets sammanträffning ej är rätt naturlig, är den omsorg och möda den kostat fattaren, då de två första akterna endast äro att betrakta som ett slags prolog till den tredje, med hvilken handlingen först kan sägas börja. Att denna i öfrigt är rätt klokt och dramatiskt väl anlagd, vilja vi ingalunda bestrida, ej heller, att den innehåller enskilda scener af effekt, såsom slutscenen i tredje akten, Johans häftiga utbrott mot konungen, slutet i den fjerde samt några i den femte. Af synnerlig verkan och förträffligt tänkt är fjerde aktens slut, der alla, vid underrättelsen om Kalmars öfverlemnande till Christian, i känslan af gemensam fara sluta sig till Carl och den unge Gustaf Adolf, medan ingen tänker på Johan, den nyss förklarade tronarfvingen. Deremot måste vi som ett bestämdt tekniskt fel af obehaglig verkan anmärka författarens, som det tyckes, vedertagna bruk att låta handlingens utveckling äsentligen bero derpå, att personer lyssna till andras monologer, ett slags högst egendomlig subreption. Monologen är, enligt sitt begrepp, ett dramatiskt medel att för åskädarne yppa de handlande personernas tankar och känslor vid de vigtigaste momenter af handlingen. Den mäste alltid anses som tankar, ej som uttalade ord, till hvilka någon kan lyssna; och det är följaktligen stridande mot sjelfva begreppet, att handlingens gang skulle kunna i någon män bestämmas genom den lyssnandes inträngande i den monologiserande personens ensamt honom tillhörande tankar. Karaktererna, hvilkas danande utgör måhända den förnämsta svårigheten i ett historiskt skådespel, som berör nyare tider, ega, som alltid hos denne författare, förtjensten af en klar och följdriktig teckning, om än uppfattningen ej vittnar om den djupa inblick i historiens och menniskohjertats hemligheter, hvilken, vi erkänna det, endast blef fa dödligas gafva. Tfögst bland alla de uppträdande står utan fråga kung Carl, den enda karakteren i ordets egentliga mening. Författaren har gifvit. oss hans bild troget efter historien, men tillika hos densamma förstått framhålla åtskilligt, som förklarar och försonar hans mest kända egenskaper, hårdhet och häftighet. Så har han riktigt betonat hans kärlek för sin son, hans skärpta politiska blick, hans aldrig tröttnade nit för fosterlandets ära och väl. Ett element der-emot, som lika mycket strider mot den historiska och den dramatiska karakteren, är Carls tvifvel i fjerde akten om sin och sin sons rättighet till tronen, en rättighet, hvilken genom Johans afsägelse juridiskt, genom hans egna odödliga förtjenster om Sverge moraliskt ej kan frånkännas honom. Denna tvekan hos Carl och Johans tvärsäkra uppträdande utgöra, trots den omsorg, med hvilken detta parti blifvit utarbetadt, styckets svagaste punkt. Johan, den andra hufvudpersonen, är genom historien ej känd annat än som en obetydlig individ, utan högre lyftning. Här har således författaren haft fritt rum för diktande å ena sidan, men å den andra också råkat ut för den svårighet, som ligger i rekenstruktionen af en historisk personlighet utan tillgång till fakta. Johan har tydligen kostat honom mycket arbete, och teckningen ä