Aftonbladet – 5 februari 1868, sida 2

Indianen yttrade dessa ord med en ton af kufvad vrede, som förrådde hans hat till whiggarne. I trots af det elaka uttrycket i hans ansigte, var han en på sitt sätt intressant personlighet. Den drägt han bar, var en underlig blandning af indianernas och de hvitas klädebonad. Under hans skinrock syntes en tillknäppt uniformsvest, förmodligen ett byte från en af hans många segrar; öfver axlarne hade han kastat en filt, buren som om det varit en konungamantel. Det långa, svarta håret, räckte ned på hans axlar, och under de buskiga ögonbrynen blixtrade ett par ögon, hvilkas vilda blick kunnat skrämma äfven den modigaste. Följer ni med mig, Brant? frågade sir John. Ja, jag skall vara er vägvisare svarade han. Drottning Esther med en del af sin stam, är icke långt borta, ni skall finna skydd hos ,dem. År Catharine Montour der? afbröt Butler. Nej, hon är qvar vid Senecasjön, svarade Brant. Den unga qvinnan som ni har gjort till er hustru, är också der. Sir John, ni har, ingen tid att förlora med onyttiga frågor. Ar allt färdigt ? På ögonblicket. Ah, är du der, Pompejus? Följ mig. Tjenaren gick med sin herre; den senare återkom snart beredd till flykt. Tag er bästa häst, sir John sade Brant; vi måste genast in i skogen, ty det är der vi ha våra vänner. De följde honom ut i försalen; hästarne stodo redan utanför portiken. Väntal utropade Brant. Jag måste lemna ett märke efter mig här.n Han gick upp i trappan och lyftade sin stridsyxa, samt började hugga djupa märken