Aftonbladet – 4 februari 1868, sida 3

är en sanning, att ett lands arbete blifver desto mera vinstgifvande för detsammas idkare och att landets välstånd blifver desto solidare, ju mera förhållandena äro så utvecklade, att landets råämnen bearbetas ända till deras slutliga fulländning för konsumtionen, och att atminstone de varor, hvilka i sig innebära sådana ämnen, som behöfvas för jordens alstringskraft, genom förbrukning på stället komma till godo samma jord, som frambragt dem. Men man får icke förgäta en ännu allmängiltigare sats, den nemligen att ju mindre qvantitet arbete, som erfordras för åstadkommande af en viss qvantitet produkter, eller ju mera produkter kunna med samma arbetsqvantitet vinnas, desto fördelaktigare är arbetet, desto större välstånde, tunder i öfrigt lika förhållanden. Den förstnämnda satsen blitver osann och dess genomförande förderfligt, om man, för att de inom ett visst område alstrade naturföremål må kunna inom samma område förbrukas, der vill, tillika med den för stället naturliga, skapa en produktion, som icke kan bära sig utan särskilda mått och steg, som kringskära arbetets och bytesrörelsens frihet, om man t. ex. vill derstädes odla alster, som ej äro för jorden och klimatet naturliga, om man vill skapa fabriker, hvilkas fabrikater mäste blifva dyrare än samma produkter, hemtade färdiga från andra orter, der de med större lätthet och derföre billigare kunna åstadkommas. Ty hufvudsaken är, att en hvar må kunna så väl som möjligt fylla sin nödtorft, tillfredsställa sina i naturen grundade behof, uppfylla vilkoren för kroppsligt och andligt välbefinnande och förkofring. Detta kan ske desto fullständigare, ju lättare de hårtill erforderliga nyttiga saker äro tillgängliga — i tillräcklig mängd och till billigt pris. Sånningen är merendels enkel, ofta så enkel, att han förbises af den skarpsinnighet, som söker göra sig sjelf stor på sanningens bekostnad.