Aftonbladet – 31 januari 1868, sida 3

först litet middag, såvida ej edra negrer som vanligt, karfvat sönder hjortsteken och rostbiffen innan deras herre slutat deserten. Sir John skrattade, knackade i bordet med skaftet af sin knif och tillsade den svarte slafven, som dervid inträdde, att se till att man skickade upp ifrån köket något, som det var möjligt för en gentleman att äta. Slafven grinade så att alla hans hvita tänder lyste, och gick långsamt till köket. Under tiden gick Butler ut i förstugan, kastade sin hatt och sitt ridspö på bordet och kom tillbaka till matsalen. Jag ber tio tusen gånger om förlåtelse, sade han och kastade sig på en stol, halft med ryggen vänd mot den ståtliga gästen och med armbågen på bordet. Var så god och gratulera mig, sir John. Jag glömde säga er att det är en gift man ni har den äran att se vid ert bord. Halloh, Butler! Hvad betyder det? utbrast sir John. Gift — ni? Sådant-prat! Sannt som evangelium, på min heder, sade Butler. Men bruden? fortfor sir John. Hvar i all verlden har ni letat upp en brud åt er? Bland indianernas wigwams, svarade But ler. Liksom er ärade fader, sir John, tyceker jag om kulörta fruntimmer. Min hustru är af blandadt blod; hennes mor är hvit och hennes far blott halft indian; men hon är snabb som en hök, skarp som en knif och rör sig så lätt som en panther. Och ni har gift er med en indianska, Butler — lagligt och oåterkalleligt gift er med henne? Lagligt och oåterkalleligt äktat henne, svarade Butler, tog en knif från bordet och slog med skaftet på duken, som om han slagit takt till musik. Handklofvar — och för hela lifvet! Icke att bara kasta en qvast