Aftonbladet – 31 januari 1868, sida 3

af honom sjelf i en föregående artikel uttalade åsigter, och visade att, om man erkände dessa såsom riktiga, deraf ovilkorligen följde, att ifrågavarande experimenter icke destomindre i många fall ej kunde försvaras, nemligen (det torde tillåtas mig att här uppräkna dessa fall, då säkerligen högst få läsare göra sig besvär att e föregående artiklarne i ämnet): 1:o om man äsyftar att få besvarad en fråga, som antingen redan erhållit ett tillförlitligt svar eller utan våld och tortyr kan få ett sådant; 2:o då vivisektionen afser att visa något, hvarom man genom beskrifning (med eller utan tillhjelp af planscher), kan erhålla en tillräckligt tydlig föreställning; 3:o då vivisektionen afser en fråga, som ej för samhällets och mensklighetens intressen är af synnerlig vigt eller ock en sådan, hvarpå utan väsendtlig skada för dessa, intressen kan anstå med svaret, tills detta möjligen sjelfmant erbjuder sig; samt 4:0 om vivisektionen verkställes så, att den tillfogar offret häftigare eller mera långvariga smärtor, än som nödvändigt erfordras. I detta räsonnemang har hr H. sjelf förklarat sig instämma. Måhända torde han äfven medgifva, att långt ifrån hvar och en, som sysselsätter sig med fysiologiska studier, kan ega fullständig kännedom om alla de frågor som vetenskapen redan besvarat eller vara i stånd att afgöra, huruvida ej i ett gifvet fall man kan uppnå målet på annan väg än vivisektionens, t. ex. genom kombination af förut vunna resultat; att icke heller hvar och en eger förmåga att riktigt bedöma en viss frågas vigt för mensklighetens och samhällets intressen o. s. v. Och då, för att en vivisektion skall kunna med stöd af hr H:s egna grundsatser anses befogad, samtliga ofvannämnda vilkor måste vara uppfyllda, så följer deraf, att blott ytterst få personer, och äfven dessa endast under väsendtliga förbehåll, kunna hafva anspråk på att befatta sig med försök af ifrågavarande art. Motsägelsen mellan hr H:s utgångspunkt och det resultat, hvartill han förmenat sig komma, är påtaglig, ty antingen äro alla vivisektioner för vetenskapliga ändamål berättigade — och då gälla inga andra vilkor för deras befogenhet; eller ock gälla sådana vilkor — och då äro icke alla vetenskapliga vivisektioner berättigade. Ur detta dilemma är ingen räddning möjlig, och det lönar ej mödan att derur söka någon undflykt. t Hr H. har emellertid vågat försöket. Man borde vänta, att det medel; som skulle bringa honom oskadad öfver denna logiska klyfta; skulle vara mycket konstrikt. Tvärtom, det är tomosdentilet simpelt. Det består i den enkla förklaringen, att han tilltror. samtliga fysiologer en. urskilning, d. v. :s. ett omdöme, ett förstånd, som i jemförelse med hr Nordvalls, mycket närmar sig fullkomlighetenp. Till en början ansåg jag detta knappt vara ämnadt att utgöra något bevis, men så är dock utan tvifvel förhållandet. Dels skulle nemligen hr H. utan sådan anledning svårlien taga sin tillflykt till ett personligt utall af så hvardaglig art, dels skulle ock dermed ingenting vara vunnet för saken; t öm jag än misstagit mig i mycket, eller till och med i allt — naturligtvis med undantag af det som hr H. sjelf -medgifvit vara riktigt — så skulle fysiologernas rättigheter och egenskaper icke derigenomblifva en hårsmån större. I sjelfva verket är det icke svårt att finna till hvad mål hr H. syftar. Får man nemligen antaga, att mitt förstånd är af den vanliga sorten, så är det gifvet, att då allt menskligt förstånd, således äfven det bästa, är långt ifrån fullkomligt, så står fysiologen oändligen högt ej blott öfver mig, utan ock öfver alla andra dödliga. Han är visserligen icke fullkomligheten sjelf, hvilket vore detsamma som Gud — det har hr H. uttryckligen medgifvit, och det måste också ligga i sakens natur; ty annars vore lifvets gåtor för fysiologen ej vidare några gåtor, och han kunde således icke hafva det ringaste skäl att anställa någon vivisektion — men. i alla fall kommer dock fysiologen, i jemförelse med vanliga menniskor, Gud och fullkomligheten mycket nära. Det blir deraf begripligt, hvarför det för honom icke finnes någon lag eller inskränkning. Den rättfärdigom är ingen lag satt och denr renom är allting rent. Fysiologen är ej blott idealet af mensklig vishet, han är tillika höjden af moralisk ofelbarhet. Här hjelper naturligtvis ingen motsägelse; men nog förefaller det nästan obegripligt, hurusom; då den fysiologiska lärokursen vid universitetet icke ens torde NUptaga 100 lärotimmar, detta korta studium kan skapa sädana idealer; och högst märkvärdigt är tillika, att det ej är den fysiologiska vetenskapen såsom sådan, hvilken åstadkommer dylika underverk, ty den har funnits :ganska länge, och dess idkare . hafva fullkomligt liknat andra menniskor — utan denna magiska kraft tillkommer uteslutande det nya i vetenskapen, d. v. s. vivisektionerna. Sannolikt är dock hr H. ensam om denna uppfattning af vivisektionernas och öfverhufvud af fysiologiens : betydelse, och kanske hade han ej gått fullt så långt, om det ej varit för att göra räsonnemanget riktigt bindande. Vi böra ihågkomma. att vi här hafva framför oss en af grundvalarne för hr H:s deduktion. f Låtom oss öfvergå till den andra. Först må det likväl tillåtas mig att erinra om en i A. B. (nr 84) införd, ur Times hemtad Uppente som omförmäler, huru det tillgår vid de franska veterinärskolorna. I denna uppsats, som från -början till slut är skrifven i en sansad stil samt full af sunda och rik