Aftonbladet – 30 januari 1868, sida 3

id tSkal CONCeL visar, huruvida vaxtigneten val verkligen sund och kraftig, huruvida verksamheten varit fotad på säker grund och vä -Irigtad samt fördenskull gifver ett verklig välstånd till resultat, eller slutar, liksom en förvissnad kart, med ett intet, så mycket sämre, som växtkraften är förspilld och förmågan till ny utveckling förlamad. Det ligger i sakens natur, att man svårligen skall kunna med bestämdhet angifva en tydlig gräns mellan det första och det andra nyss antydda utvecklingsstadiet. Mera tydlig framstår deremot sjelfva kulminationspunkten och det sista stadiet. Den förra kan med temlig noggrannhet sägas hafva inträffat under medlet och andra hälften af 1850-talet, och ganska kännbart är, att vi nu som bäst befinna oss i det sista, kritiska stadiet. På hvad sätt och under hvad vilkor arbetet utgör ett kännetecken på förhållandet af ett lands ekonomiska tillstånd, är nyss i allmänhet angifvet, och ännu några allmänna anmärkningar härom må förutskickas, innan vi öfvergå till de statistiska siffror och sammanställningar, med hvilka vi hoppas att något kunna bidraga till den förevarande vigtiga frågans lösning. I dessa siffersammanställningar skola vi, — antagande en vändpunkt hafv äffat under de-senast förflutna åren, — a dessa, ifrån och med 1864, från de föreg 1834—1863, och sedan efter vår ringa förmåga söka angifva några allmänna synpunkter till förklaring af de fakta, som siffrorna gifva vid handen. Vi hafva hemtat dessa siffror dels från det betänkande angående Sverges ekonomiska och finansiella utveckling under åren 1834—1860, som den s. k, finanskomiten år 1863 offentliggjorde, dels från kommerskollegii årliga berättelser samt det utlåtande, hvilket vid 1867 års riksdag afgafs af. det för utredning rörande jordbrukets finansiella angelägenheter tillsatta särskilda utskott. Det lider knappast något tvifvel, att ju qvantiteten af arbete, som i Sverge under de senare åren utförts, åtminstone ej understigit hvad förhållandet var på 1830-talet, hvarken i och för sig, eller i förhållande till den ökade folkmängden samt den under tiden vunna lättnaden och utecklingen i metoder och medel för arbetet. Väl är det, tyvärr, onekligt, att mångenstädes, der man förr såg hemmansegaren 1 sitt anletes svett gåföre sitt folk i arbetet, der har man sedermera fått se honom i långrock, käpp och tobakspipa, makligt åskådande sina tjenare; att mången bondedotter, som förr sysslade med kreaturens skötsel och svettades, glädtigt arbetande vid skörden, nu sitter snörd och bleksjuk vid en föga nyttig grannlåtssömnad eller lättjefullt drifver bort sin dag — osmakliga företeelser af rähet och slapphet under en något upputsad yta och föga hugnesamma vittnen på den sanningen, att timligt välstånd icke ensamt höjer, der det ej åtföljes af sann förädling och stärkt vilja. Men icke alla dessa, som bortlagt det hårdare kroppsarbetet, äro . drönare; mången bland dem håller sin tanke till arbete, vinnlägger sig om insigt i sättet att bättre anordna sitt yrke, vårdar kommunens och egnar sig efter förmåga åt landets allmänna angelägenheter. Ötvifvelaktigt är, att i allmänhet yrkesoch näringsidkare, såväl jordbrukare som andra, nu ojemförligt mer än för 30 år sedan egna om. sorg åt ett riktigare sätt att drifva sin nä-. , förbättra sitt arbetes beskaffenhet och föröka dess afkastning. Slentrianen är ickel. mera regel och rättesnöre, utan man söker . kunskap och tillgodogör sig andras erfarenhet om bästa sättet att drifva sitt yrke, man egnar omsorg och tillsyn deråt och nöjer sig mindre än förr med ett blott mekaniskt arbete. Utan tvifvel hafva i betydlig män härtill medverkat de förändrade grundsatser i landets ekonomiska lagstiftning och: administration, genom hvilka hvarje man ställes allt mera fri att arbeta för sig sjelf, lita på sig sjelf, ansvara för sig sjelf, men il: följd deraf ockgå icke mera, såsom förr, i! nästan allt få räkna på statens förmynder-: skap och af den vänta hjelp i hvarje svå-:; righet. i Detta, i förening med de flera andra krafter, som eggat eller framtvingat företagsamheten, har haft till följd att arbetsskicklig-, heten stegrats, att man gör ett vida bättre arbete nu än förr och att man gripit sig an, med nya näringsgrenar. Om arbetsgifvaren finner sitt yrke icke vara lönande, söker han allt efter omständigheterna, dels genom ökande af produktionens qvantitet, dels genom förbättrande af dess beskaffenhet, dels genom förminskning af kostnaderna ställa så till, att han får fördel vid sin industri; och då aflöningen till arbetarne i de flesta fall utgör en bland de betydligaste kostnadsposterna, så är arbetslönernas sjunkande en ga följ minskad förtjenst för näringarnes förläggare — hvilka föröfrigt sjelfva erfara minskning af sin inkomst när deras näring förtvinar, och så tillvida åtminstone hafva gemensamt intresse med sitt arbetsfolk. Inträffa sådana förhållanden, att närin-f garne i allmänhet förtvina, så måste den ena med den andra nedläggas, arbetslönerna icke 1 allenast sjunka, utan försvinna, arbetslöshet inträda. HH Deremot om näringarne bära sig väl, så är ( (e l å re ms bm AA arbetsgifvaren i tillfälle att gifva högre aflöning. En fördelaktig näring utvidgar sig så långt möjligt; arbetet blifver eftersökt, och: arbetsgifvaren icke allenast är-i tillfälle till, utan blifver tvungen att öka aflöningen. Finner man således, att arbetslönerna stigit, så kan man icke annat än deri se ett!. tecken på att arbete varit eftersökt, att ett!7 friskt lif rådt i näringarne och att dessa på, det hela gått med fördel. Säkraste kännetecknet härpå gifver förhållandet med lönerna för det gröfre kroppsarbetet, ty dels lemnar härvid den större el-!; ler mindre arbetsskickligheten och öfriga omständigheter, som inverka på lönens bestämmande, mindre spelrum, dels är detta det enda siag af arbetslöner, hvaröfver man har; några statistiska siffror att tillgå — då man 4 mäste lemna åsido lönerna för statens tjenö stemän, hvilka i endast högst ringa mån bero af den vanliga lagen af tillgångens förhållande till efterfrågan. FE De statistiska siffrorna angifva visserligen sällan eller aldrig det precisa verkliga förhållandet, men då de år från år bestämmas efter oförändradt lika grunder, kunna de icke desto mindre begagnas för anställande af jemförelser, ur hvilka ran är i stånd att drava tillförlitliga slutsatser.