Aftonbladet – 29 januari 1868, sida 3

RN (Insändt.) Huru principer och personer behandlas af en crepresenterad. Villigt erkännande att det uti vår skriflystna tid är hvarje rättskaffens medborgares första pligt, att icke, utan yttersta nödfall, gripa till pennan och dymedelst kräfva allmänhetens uppmärksamhet på angelägenheter, som högst sällan äro värda den möda blotta läsandet deraf medför, förmår oss likväl den kända erfarenheten, att hvarje ofta upprepadt och icke vederlagdt påstående eller mer eller mindre väl framlagd fras, den må för öfrigt vara huru innehållslös eller skef som helst, har en benägenhet att liksom äta sig in uti det allmänna medvetandet, till dess en vacker dag, till alla rättsinniges förvåning och oaktadt deras fåfänga protester, den står fram såsom en trosartikel, det är denna erfarenhet säga vi, som manar oss att motvilligt bryta vår tystnad och öfvergifva den makliga trefnadens lugna vrå, för att med nagra ord belysa det tysta sträfvandet att söndra andra kammarens ledamöter uti skilda läger, och det är för sådant ändamål, som vi utbedja oss den opartiska allmänhetens uppmärksamhet för att tillse huru Principer och personer behandlas af en orepresenterad 1). Att uttrycket orepresenterad är lika oegentligt som ändamålslöst (alldenstund författaren, oss veterligt, af denna sin egenskap icke drager någon konseqvens, och han kunde således med lika mycket skäl hafva kallat sig t. ex. E. K. eller något annat) samt mera dunkelt än djupsinnigt, vilja vi endast iförbigående hafva påpekat, helst riksdagsordningen af den 23 Juni 1866 innehåller uti I S: Svenska folket representeras af riksdagen, hvaraf väl torde följa att alla de som bygga och bo inom Sverges landamären, ja, ven qvinnor och barn, ifall författaren, emot förmodan skulle tillhöra någon af dessa kategorier, äro af riksdagen representerade. Det äterstar des endast de osjäliga djuren samt-de Hlösa tingen, som möjligen kunna anses orepresenterade uti vårt fädernesland, ch till något af dessa slag af företeelser kan äl den vkände författaren så mycket mindre iknas, som han med ett snarare alltför lifligt sinne synes oss besitta ordets makt uti en ingalunda vanlig grad. Skuile meningen åter vara, att han, såsom representant, är orepresenterad, så är, efter vår uppfattning, äfven denna tolkning oriktig, enär han representerar icke blott sina kommittenter, utan jemväl sig sjelf. Som sagdt, detta endast i förbigående, och vi öfvergå derför till en undersökning af de principer, som vi kunnat uppspåra uti författarens litterära produkter, och som förmått oss att taga till ordet. Den förstå och mest genomgående principen alltså, som kan skönjas hos den ordrike författaren af den första episteln den 15 Jaovari detta år, liksom redan uti brefven från riksdagen, är ett oaflåtligt försök att, för temligen genomskinliga ändamål, söka sinsemellan splittra andra kammarens ledamöter och derigenom åstadkomma partibildningar, der sådan, ännu åtminstone, icke varit framkallade af sakernas egen natur eller starkt livergerade meningsskiljaktigheter. Vid andra kammarens första sammanträde den 16 Januari detta år, yttrade hr L. J. Hierta: Att om, under den tidigare delen af sistpförflutne riksdag den föreställningen gjorde sig gällande att partier voro på väg att utbildas inom denna församling, hvilka kunde hota med en allvarsam söndring, så visade det sig likväl snart att denna föreställning egentligen vore en irrbild. Så har ifven varit, vi våga påstå det, allmänhetens uppfattning utaf den nya representationen och den har ännu icke sett några sådana brännbara fragor vid riksdagen förekomma, som skulle berättiga landets representanter att gå skarpt skilda vägar till ett mål, som för alla bör vara gemensamt. Att några egentliga partier, betingade af vidt åtskilda intressen eller åsigter, ä ena sidan orättvist undertryckta eller å den andra sidan egenmäktigt utöfvade, icke heller förefinnas, bevisas bäst deraf att författaren, trots sina passionerade stridsrop, ännu icke lyckats att uppröra andra kammarens ledamöter, hvilka tvärtom tyckas, liksom ärendena, gå sin lugna gäng, vensom deraf att han, trots sin dialektiska örmåga, ännu icke kunnat utfinna något parti-namn, som kan bestå vid en närmare oranskning. Att till exempel det så kallade landtmannapartiet ännu åtminstone icke är nägot annat än ett tomt namn, utan sammanhållning af några stora, allmännyttiga principer, bevisas bäst deraf att uti detsamma befinnes omkring femton godsoch bruksegare, fyratio ledamöter af det egentliga bondeståndet samt tjugu embetsmän, löneller pensionstagare och stadsrepresentanter. Nu påstår emellertid författaren, att det honom så kära landtmannapartiet består af nyliberala jordegare, som till på köpet äro de enda nationella demokraterna, hvaremot alla andra benämnas bourgeoisie, ministerdyrkare, kosmopoliter, och endast undantagsvis hedras med namnet gmmal-liberala. Men nu fråg: vi: hvarmed har det så kallade landtmanna-: partiet ådagalagt sin ny-liberalism? Manne derigenom att de lyckades få utse dubbla antalet suppleanter vid utskottsvalen, hvarizenom man kunde för godt köp visa sin erinsla mot hörsamma och villiga medhjelpare? Eller sina demokratiska sympatier? Kanske deruti att de, med demokratisk jemnikhet, mangrannt sträfvat sig in uti alla utskott? Ännu har, oss veterligen, det så kal