Aftonbladet – 28 januari 1868, sida 3

IT ven om iIrihetsstratnien. Frineten ar ockSå Ch Belva Jaf Gud, och den tid jag beröfvas min frihet kan mig icke återgifvas. Om jag deremot ansåg dödsstraffet orättmätigt, skulle jag ovilkorligen yrka på dess omedelbara och fullständiga afskaffande. Detta har man likväl knappt någonstädes satt i fråga; och, såvidt jag vet, hafva äfven de länder, om hvilka man säger, att de så gjort, likväl bibehållit detta straff i sina krigslagar, och der någongång äfven för brott, som icke nödvändigt ådagalägga en så förderfvad vilja och en så stor moralisk brottslighet, som de brott, till hvilka dödsstraffet vanligen är inskränkt i de nyare civila strafflagarne. Det lärer likväl icke kunna försvaras, att man bibehåller dödsstraffet i en afdelning af, sin strafflag, men utstryker det ur den andra, endast på grund af dess absoluta orättmätighet. Då dessutom ingen förnekar den enskildes rätt till nödvärn — att till och med taga sin angripares lif, om det är nödigt för att försvara sig — så vore det underligt, om icke staten skulle ega samma rätt. Deremot är jag helt och hållet af den mening, att äfven staten bör betrakta dödsstraffet endast såsom ett nödvärn, hvilket endast användes då det är behöfligt för statens egen sär kerhet och uppfyllandet af dess ändamål. I fråga om denna behöflighet hyser jag den glada förhoppning, att den dag skall komma, och att den icke skall vara alltför aflägsen, då vi kunna ur vår lag utplåna detta förfärliga straff; och jag stödjer denna förhoppning derpå, att vi redan, utan hittills synbar olägenhet, nalkats mår let ganska nära. Vår nya strafflag stadgar nemligen, såsom bekant är, icke ovilkorligt dödsstraff för något brott, utan endast alternativt med lifstidsfängelse för de allra gröfsta, och vi kunna genom detta stadgande med fog säga oss stå ifrämsta ledet bland Europas civiliserade nationer uti ifrågavarande hänseende. Etter oss hafva nya strafflagar blifvit antagna af två folk, som ega fullt ut lika liberala institutioner som våra och stå på en fullt ut lika hög bildningsgrad som vi, nemligen i Danmark och Belgien. Den danska lagen är utfärdad den 10 Februari 1866 och trädde i verkställighet den 1 Juli samma år. Den bibehåller absolut dödsstraff för mord och ett par andra speciella brott. Den kommission, bestående af flera bland Danmarks mest utmärkta jurister, som utarbetat förslaget till denna lag, anför bland annat i de för detsamma framlagda motiver: Hela kommissionen har varit enig derom, att det i alla händelser måste anses praktiskt ogörligt att helt och hållet borttaga lifsstraffets användande, och särskildt har den minoritet, som betviflar dess rättmätighet från en högre ideel synpunkt, erkänt, att man på grund af den råhet, som ännu, trots den framskridna utvecklingen, stundom visar sin tillvaro inom samhället, skulle utsätta menniskors lif och statens säkerhet för allt för stor fara, om man ville helt och hållet afskaffa lifsstraffet. Den belgiska strafflagen af den 8 Juni 1867, som trädde i kraft den 15 sistlidne Oktober, bibehåller också dödsstraffet för inord, och i något ytterligare fall, ehuru, enligt ett allmänt stadgande, straffet kan sättas till ett lägre, då förmilrande omständigheter äro för handen. Frågan om dödsstraffets afskåffande har också nyligen varit bragt å bane i England, Österrike och senast i Frankrike, men allestädes för den gången fallit. I Portugal deremot har under sistlidet år utkommit en lag, som egentligen afser en reform af fängelseväsendet, men deruti tillika förklaras, att dödsstraffet icke vidare får tillämpas. Detta gäller likväl endast civila brott; ty i krigslagen står dödsstraffet qvar. Angående anledningen till den vidtagna åtgärden gjordes en märklig uppgift under debatten i franska senaten, då detta ämne der under sistlidne December månad handlades. Föredraganden af det utlåtande, som afgifvits af den kommission, senaten tillsatt, hr de Ila Gu6ronniere, anförde nemligen, att vid den tid, då kommissionens utlåtande publicerades i de framska tidningarne, hade konungen af Portugal befunnit sig i Paris och samtalat i ämnet med talaren; och dervid hade konungen yttrat: att Portugal hade afskaffat dödsstratfet derföre, att på tio år hade der icke varit någon afrättning, och detta derföre, att der icke begåtts något mord. Jag kan visserligen icke konstatera, om denna öfverraskande uppgift är fullt exakt; men det vore förunderligt, om en officiel person i annat fall hade vågat att för densamma offentligen göra en konung ansvarig. Och om den är sann, så var tiden otvifvelaktigt inne för Portugal att taga detta steg. Också togo sig andra ledamöter af senaten anledning af den gjorda uppgiften att påminna om Alphonse Karrs yttrande: att vi vilja alla, att dödandet skall upphöra, allenast herrar mördare vilja börja. Det naturliga är också otvifvelaktigt, att sederna skola förmildra lagarne, och icke tvärtom, att lagarnes mildhet förmår mildra seerna. Hos oss är icke tillståndet fullt så tillfredsställande som i Portugal. Visserligen hafva icke heller vi under den senaste tiden haft många afrättningar. Under de tre år vår strafflag varit gällande hafva de inalles uppgått till två. Men de begångna morden äro beklagligen icke så fåtaliga; och våra seder i allmänhet kunna icke i något afseende anses vara mildare än de nationers, som icke funnit sig ännu kunna uttaga steget. Kan det vid sådant förhållande anses medföra någon skada, att tillsvidare i vår ännu så nya lag behålla dödsstraffet såsom det yttersta straffhotet för de gröfsta arterna af brott, så att hvar och en vet, att den, som med berådt mod och utan urskuldande omständigheter beröfvar sin medmenniska lifvet, har förverkat sitt eget lif, och om hang ändå får behålla det, så är det endast af nåd? Stundom begås brott af en så upprörande beskaffenhet, med en så kall och öfverlagd grymhet och med ett så fräckt hån emot gudomlig och . mensklig Jag, att det allmänna rättsmedvetandet icke skulle finna sig tillfredsställdt, om icke i lagen funnes ens möjligheten af ett straff, som åtminstone i någon mån motsvarade brottets storhet. Man säger, att dödsstraffet ej är afskräckande, och man vill bevisa detta dermed, att mord begås, fastän de äro belagda med dödsstraff. Detsamma kan sägas om ala straff; stölder begås också, fastän de äro belagda med fängelsestraff, . men icke vill man derför upphäfva fängelset. Döden är dock i allmänhet det mest fruktade straffet af alla, och till följd deraf bör det ock . vara det mest afskräckande, åtminstone för en klass förbrytare, nemligen de, som redan genomgått hela den öfriga straffklassen och som gjort . brottet till ett yrke. En sådan förrymd eller utsläppt fästningsfånge är ofta van att ganska noga beräkna både sättet för brottets verkställighet och dess möjliga följder. Han vet, att en stöld, om han blir upptäckt, kostar honom friheten för lifstiden, och han inser, att han lättare kan undgå upptäckt, om han mördar den, som kunde upptäcka honom. Om han dermed ingenting mera äfventyrar, så är fara värdt, att han icke alltid afhålles från mordet blott af sitt hjertas godhet, Det är en allmän erfarenhet, att dylika förbhärdade brottslingar hysa en feg fruktan för döden, och det är derföre antagligt, att ett hotande dödsstraff, från hvilket de icke kunde med någon visshet påräkna att befrias af nåd, skulle afhälla dem, visst icke från alla brott, men från det svåraste af sådana. I afseende å sådana farliga förbrytare torde sanningen icke kunna helt och hållet jäfvas i Napoleon I:s bekanta ord: Ädelmod mot!. brottet är omensklighet mot samhället,. ENNART KEENAN KMrönika. . Sverges befästade platser hafva sedan långliga tider varit skott-taflor för det elaka skämtets projektiler, men det oaktadt sta del. gråa murarne qvar. Nu har man dock tillatt en komite för att stärka våra gamla tningar, så att icke de måtte ramla för na anna LSalntckatt tv ckarna cklatt kamma