Aftonbladet – 27 januari 1868, sida 3

hvarest han arbetade hos Thorvaldsen. Derifrån återkom han år 1825 och stannade nu — med undantag af ett par år, då han uppehöll sig i Stockholm, arbetade i Nyströms atelier och dessutom på egen hand utförde de 12 apostlabilder, som Carl Johan skänkte Throndhjems domkyrka — hemma ända till sin död år 1859. De arbeten, som han under dessa år utförde, voro hvarken många eller synnerligen värdefulla; men ändock förtjenar hans namn nämnas, derför att han vågade försöket att stanna hemma hos oss. Den norska staten hade under en följd af år lemnat honom ett efter den tidens förhållanden betydligt understöd, och det var i känslan af den förpligtelse, som både härigenom och af hans norska börd var honom pålagd, som han återvände hem, så snart han fick anledning att tro, att man der kunde använda honom. Han drog icke i betänkande att uppoffra de ljusare utsigter, som utomlands började öppna sig för honom, anställde icke heller några betraktelser öfver, om han skulle få det lika komfortabelt hemma, utan hörsammade ovilkorligt den pligt, som bjöd honom att hålla ut på sin ensliga förpost. Sjelf trodde han kanske i början, att det skulle medföra seger för honom, men snart måste han dock mse, att det här icke var fråga om att få rycka ett enda steg framåt, utan blott att bevara den position, han nu en gång hade intagit — och falla i den, Så förflöt år efter år; gamle Michelsen såg den ene efter den andre af det yngre slägtet rycka. fram förbi sig, i det de vände det cotacksammaa fäderneslandet ryggen, för att bland utländningarne eröfra åt sig ett ekonomiskt oberoende och ett ansedt namn. Sjelf stod han qvär, der pligten hade ställt honom, och der förblef han. Genom denna uthållighet — eller om man föredrager att kalla det så, envishet — hvarmed han praktiskt ville lemna ett bevis på, att man är skyldig fäderneslandet allt, till och med uppoffringen af sina naturgåfvor, om sa fordras — har gamle Michelsens öde fått en mera vemodig karakter än någon annans i vår konsts historia, och hans namn skall ihågkommas den dag, då våra konstnärer åter våga träda i hans fotspår, komma hem och atsätta sig för vår kanske något bitande, men på samma gång ypperligt nervstärkande atmosfer. Med de konstnärliga sträfvandena och deras erkännande af den stora allmänheten sick det emellertid endast smått framåt. Det var litteraturen, som först häfdade åt sig en Jelfständig plats och fick betydelse för det nationella lifvet. Den bildande konsten var — och man frestas att tillägga: den är ännu — väsentligen det privata liebhaberiets sak, wbetar i samqvämslyxens intresse; för sjelfva olket är den främmande och likgiltig. Skullen härtill ligger väl på båda sidor. Först och främst hos konstnärerna sjelfve, det att desse ha vändt sitt fädernesland yggen, ha gått öfver till en främmande constskola — till på köpet af andra rangen — hvars riktning är diametralt motsatt den, om det ligger den nordiska konsten närmast utt sträfva till, samt blott på afstånd ha kunlat beröras och inspireras af de egendomiga lifsyttringarne i vår natur och vart lif. Efter att ha erhållit sin första konstnäriga utbildning vid akademien i Kjöbenhavn, om Adolf Tidemand år 1837 till Dusseldorf, ler han till en början slog sig på historienålningen och år 1841 utställde cGustaf Vasa talar till bönderna i Mora kyrkap, ett rbete, som uppkommit närmast under inerkan af Karl Lessings cHussiterpredigt. ofter att ha besökt Miänchen och Rom och lerpå i någon tid uppehållit sig hemma i Vorge, vände han tillbaka till Dässeldorf ch slog sig ned der för beständigt. Derfrån hemskickade han nu de framställningar f ämnen ur det norska folklifvet, som i så ög grad ådrogo sig norrmännens sympati, lels till följd af deras verkliga konstnärsrärde, dels och väl isynnerhet derför att det ar första gången, man fick se inhemska förjällanden framställda med konstnärlig idelitet. I Haugianerne har konstnären stiit så högt, som han någonsin har kommit, ch så högt, som väl öfverhufvud hans onstnärsindividualitet kunde bära honom. Den långa raden af folklifstaflor, som han m skänkte oss, och af hvilka en för det illa lustslottet Oskarshal vid Kristiania måad suite torde vara mest bekant, gaf mycket, m också icke allt; De ha sitt sidostycke i itteraturen i de nationella skildrifgar, för wvilka man har att tacka Welhaven (isynerhet i åtskilliga romanser), Jörgen Moe ch ett par andra, som tagit intryck af förstämnde författare. Det var det simpla norka lifvet, så utstyrdt -med en sentimental omantik, moderniseradt och förfinadt, att let icke stötte de bildade, esomoftast framtäldt med en tendens åt det pikanta, antin-en nu detta såsomi de flesta af Tidemands aflor låg riktadt åt det idylliska, naiva eller ut det nervöst spännande. Öfver hela den ifsutveckling, som de Tidemandska taflorna vå Oskarshal upprulla för oss, ligger en presel af stilla, öppen Gemäthlichkeit, som id första ögonkastet icke underlåter att göra tt visst obestämbart, välgörande intryck på uskådaren, men om hvilket man vid närmare ranskning, och ifall man sjelf får tillfälle utt jemföra det lefvande originalet, med det constnärliga återgifvandet, snart upptäcker, utt det icke tillräckligt betonar det karakeristiska hos lifvet i Norge eller åtminstone löljer det under ett obestämdt manår och en idtals tröttande enformig fraseologi. Emelertid har det haft sin stora betydelse, likasom den Welhavenska diktningen har haft in i litteraturen, och under det att denna istnämnda nu blifv aflöst af en nyare skola, om med större sjelfförgätenhet fördjupar sig det gifna ämnet och framställer det med större natursanning, mera realistiskt, har Tiiemands framställning i taflor af vårt fölkif bibehållit sin betydelse, derför att här innu ingen har framstått, som kunde föra oss, längre.