Aftonbladet – 27 januari 1868, sida 3

ar 1849, och den räknar nu omkring ett tjugu tal intressanta småtaflor af våra äldre målare, utom ett par af främmande — naturligtvis germanisk— extraktion. Den första norska konstförening, den i Kristiania, stiftades år 1837, året efter sedan nationalgalleriet genom ett liberalt statsanslag af storthinget hade blifvit grundlagdt, och sex år efter det att konstföreningarna i Stockholm och Kjöbenhavn hade blifvit stiftade. Uppslaget till denna institution utgick då från den så kallade intelligensens sakförare — den första uppmaningen stod, om jag ej minnes orätt, i partiets organ Den Constitutionelle och var undertecknad af dennes förläggare, bokhandlaren Dahl — och professor Welhaven erlade sin tribut till konstföreningen i en vacker dikt, i hvilken han till slut uttalade sin önskan, att: Hvis engang Frugten af vor Konstforening Formilder Örknen i en saadan Pause (som den, hvilken inträder, då Taffeluhret pikker, mens Herren smöger og hans Frue strikker,) Og giver Tankerne en ny Forgrening, Hvor Dögnets Vind og Munde ere tause — Da er en Udsigt i det Frie vundet, Då er der Dag for mangt et Indre rundet, Hvor nu Olympen henger som i Dvale I rige mulmopfyldte Billedsale. Isynmnerhet i början ådrog sig konstföreningen verkligen mycken uppmärksamhet och blef mycket omtalad, likasom den också sjelf aspirerade att bli en Skole, der skulde lede ind i den höjere Sfere af Nydelser, som den udviklede Formog Farvesands udbreder, og som den kan udbrede endog over det jevne Liv og de dagligdags Gjenstande. Huruvida de mönster, som denna skola såg sig i stånd att utställa till lärdom för allmänheten, för öfrigt hade någon synnerligen stor halt, derom får man ett visst tvifvel, då man hör att det under de första 8—9 åren var en tysk konsthandlare i — Hamburg, till hvars förfogande de 12—1300 speciedaler ställdes, hvilka föreningen då använde till inköp. Först 1845 skedde en förändring häri, i det man började uppdraga inköpet åt bekanta konstnärer utomlands, hvarifrån man sedermera gick öfver till att sjelf beställa arbeten hos de särskilda konstnärer, af hvilkas hand man önskade sig något. Ingen af dessa metoder kan naturligtvis anses värd att rekommendera, icke en gång den sistnämnda, genom hvilken man ju, såsom det heter, köper risen i säcken, så länge de fleste af vara konstnärer befinna sig utomlands och man således icke är i stånd att, innan taflan är aflemnad, bilda sig en mening om, huruvida den är penningar värd — åtminstone då det ej gäller begynnande konstnärer. Om den förstnämnda, i och för sig rentaf abderitiska metoden vill jag icke tala; den var förklarlig på den tiden, när vi knappt egde begypnelsen till er egen konst, förklarlig, men lika absurd för det. Det var naturligt att under den närmaste tiden efter föreningen med Sverge, då uppmärksamheten var upptagen af så många andra, närmare liggande behof, icke något betydande konstnärslif af nationel art skulle utveckla sig i Norge. För de enstaka rike män, som från äldre tider bevarat hågen att äfven låta de bildande konsterna lemna sitt bidrag till deras yppiga vanors tillfredsställande, var dåt naturligtvis fullkomligt likgiltigt, antingen de sirliga små kabinettsstyckena, de ärevördiga familjporträtterna och de koketta alabastereller elfenbenfigurinerna, med hvilka de tomma hörnen i rummen skulle fyllas, voro af norsk eller utländsk tillverkning, Afven den liberalitet, hvarmed Carl Johan ur sin privata kassa understödde vetenskap och konst i sitt nya rike, hade väl mindre till ändamål att fråmalstra någon inhemsk konstskola än att vinna den intelligenta opinionen. På den staten tillhöriga Ladegaard straxt invid Kristiania förvaras en icke obetydlig samling af taflor, inköpta af konungen; men det är endast få bland dessa, som: höja sig öfver medelmåttan, och ingen, som häntyder på den riktning, konstutvecklingen sedermera skulle komma atttaga hos oss. Bland dem,som under den närmaste tiden efter föreningen med Sverge sysselsatte sig med målarekonsten, påträffar man åtskilliga namn, som nu för längesedan äro glömda, såsom en mad. Charlotte Berg, miniaturmålarinna, kopparstickaren och Jandskapsmålaren H. ÅA. Grosch (1763—1843), dansk till börden, en invandrad miniaturmålare Leautå, P. Lehmann, dansk miniaturmålare, landskapsmålaren Vogt, dekorationsmålaren Joh. Flintoe, en man som gjort sig förtjent af handtverksklassens artistiska utbildning genom den på 1820-talet: inrättade Tegneog Kunstskolen, samt kapten J. Munch, af hvilken en större, i termligen hårdt mantr, men omsorgs fullt utförd och genom sina många orträtter intressanta tafla öfver Carl Johans kröning i Throndhjems domkyrka förvaras i det s, k. cPalaiso, en gammal, staten tillhörig byggnad i Kristiania, Samme Munch uppträdde äfven år 1818 såsom bildhuggare med en chistorisk-allegorisk Forestilling, en basrelief, af Kongsbergs Sölvverks forfaldne Tilstand, men af hans arbeten i denna riktning har jag icke sett något, och svärligen har heller deras konstnärliga värde varit stort. Ett par andra norska konstnärer, som förvärfvat sig en något större namn; het — Johan Görbitz(1782—1853), förnär ligast utmärkt såsom porträttmålare, och landskapsmålaren J. C. Dahl, född i Bergen 1788, död 1857 i Dresden, vid hvars akademi han år 1824 blef anställd såsom professor — tillhörde väsentligen utlandet. Detsamma var också förhållandet med en annan något yngre konstnär, landskapsmålaren Thomas Fearenley, född 1802, utbildad vid den kjöbenhavnska akademien åren 1821—22, död i Mänchen 1841. — aFearenley, skrifver en författare (den på 1860-talet allidne E. Tis demand, bror till målaren, som 1 andra delen af Eggers Deutsches Kunstblatt har lemnat några artiklar om den norska konsten) tillhörde väsentligen Minchen-skolan, hvilket hans arbeten också bära tydligt spår af. Hans landskap äro mycket mera än enstaka fragmenter af naturen (i motsats till Dahl, hvilken denne förf. karakteriserar såsom naturalist) och utgöra i allmänhet ett i sig sjelf afslntet helt. Hans färg är mild, men sann och harmonisk utan tecken till effektjagt; behandlingen trots sin elegans uttöms mande och grundlig. 3 En afsöndrad plats i dessa första års konsthistoria intager bondesonen bildhuggan ren Hans Michelsen. Han var född år 1789 mm -— BURE