Aftonbladet – 27 januari 1868, sida 3

målaren Frans Böe nedsatte sig i Norge, utan att någon fara uppstod för den andliga och lekamliga hungersdöd, som man i Tyskland så säkert förespådde en hvar, som vågade lösrycka sig från sambandet med det germaniska konstoch kulturmedvetandet. Ett par andra fingo ögonen öppnade för, att det äfven på andra sidan om Rhen fanns något att lära, och att det kunde löna sig att aflägga ett besök i Paris; längre kommo högst få, åtminstone var det en följd af år, under hvilka ingen norsk målare studerade i Italien. Men i alla händelser började hos allmänheten uppstå ett visst tvifvel på dogmen om Dirsseldorffskolans ofelbarhet. Dock finns det knappt någon stor förhoppning, att detta tvifvel skall gifva hela vår konst en mera nationel riktning och större fasthet i det hela taget. Vår tid är minst af alla gynnsam för en pånyttfödelse af de bildande konsterna. Ordet och litteraturen ha fått en sådan öfvermakt, att blott föga intresse återstår för den stumma konsten. Uppmärksamheten drages bort i så många andra riktningar, mot de stora sociala och politiska frågor, hvilkas lösning för hvarje dag blir en allt mer och mer bjudande nödvändighet. Konsten får vänta, till dess ordningen kommer till henne, och detta sker väl åtminstone icke förr, än hon åter har ställt sig i beröring med allt det andliga lif, som rör sig hos folket, och försakat de många kryddade rätterna, för att hålla sig till vår egen simpla, men solida husmanskost. Se ERNER