Aftonbladet – 27 januari 1868, sida 2

sig bort; den ena gjutande tårar af blygsel och ånger, den andra af glädje och tacksamhet. Som de: stodo så, ur stånd att tala, sletos de unga vinrankorna öfver deras hufvuden häftigt isär, ett par lysande ögon sågo ned på dem, och en stämma, som kom dem att fastare omsluta hvarandra, utropade: 5e upp, så at jagt kan se det bleka ansigte, som går emellan Thamerod och hennes kärlek ? Med ett ursinnigt språng och slitande vinrankorna i trasor framför sig, kastade sig Thamerod utför klippan der hon stod, grep Jane Derwent vid skuldrorna och släpade henne uppför gångstigen i månskenet, ty de mörka moln, som -vid hennes bröllop fördunklat himmelen, hade dragit bort och Juften var nu klar, det blå hvalfvet fullt af stjernor och af fullmånens perlhvita sken, Jane darrade för blicken ur dessa blixtrande ögon. Hon blef tvingad att a ned på knä bland stenarne och fasthölls der, medan Thamerot skarpt betraktade hennes ansigte, drag efter drag, som om det varit en bok, i hvilken hennes eget öde stod skrifvet. Vredens eld brann i dessa svarta ögon och munnen, så ljuf, då den smålog, förvreds och darrade af harm, förakt och det blttraste hat. Hon grep hårdare och hårdare om den stackars flickans axel och med andra handen sökte hon vid sitt skärp en glittranle I Se M a spe en ored dolk; ty denna del afsin hyardagsärägt ade hon bibehållit. Org Jane förmådde ej resa sig; hon sträckte ipp sina händer för att afvärja hugget och ippgaf höga, skärande rop om hjelp, Detta retade indianflickan till ännu vildare aseri. Hon Sppifrade dolken högt öfver i infypdet ästa ögonblick skulle den i van farven I dt Väven VR