Aftonbladet – 25 januari 1868, sida 2

hjerta sved dervid. Hon rodnade ändå djopare än systern och då Jane försökte att likgiltigt tala om nattfåglarnes skri då dc återvände till sina nästen på ön, var hor nära att brista i tårar. Edward Clark såg deras förlägenhet utar att ana orsaken, och farmor, fortfor att trampa sin surrande spinnrock, lyckönskandq sig att bo på en ö, dit vargarnes tjut nådde blott från andra stranden. Utan att veta det var hon således en god hjelp vid sin sondotters lilla bedrägeri. , Efter en stund talade Clark om Walter Butler, som han samma dag hade sett ro uppför floden. Någonting i Janes utseende tycktes i detta ögonblick väcka hans misstankar och han frågade om den engelske officern icke hade lagt i land vid ön. Jane rodnade djupt, men svarade genast att hon icke sett Walter Butler på flera veckor — utom då han var på ön med den öfriga ungdomen på hennes födelsedag. Denna bestämda osanning gick Mary djupt till sinnes; tårar fyllde ofrivilligt hennes ögon då hon såg på systern. Falskhet! falskhet! Hvilken kärlek kan öfverlefva dig! Full af dessa oroliga tankar smög sig Mary till systrarnes lilla sofrum, för att i fred få gråta och bedja. Då hon skulle stänga dörren, hörde hon Jane fråga Edward huru långt det var från Wyoming rill Canada och om alla fruntimmer der buro sidenklädningar och hade lejda tjenare att passa sig upp? Mary gick till sängs, men kunde ej sofva; hon hörde Edward Clark gå och farmor stänga dörren omkring klockan tio; men det var en god timma sednare sorm Jane kom in för att gå till sängs. Då Mary slutligen kände hennes kind vidröra sin, var den het som om bon haft feber. Mary låg stilla som om hun svfvi; vhuru hun Mört inom sig öfvers