Aftonbladet – 25 januari 1868, sida 2

nråde, men också ej behöfver anslå endast 1 eller annan sträng på lyran, för att finna nklang. Naturens skönhet är ett af de nnen, han helst besjunger, men äfven lifvets ch konstens frågor äro honom långt ifrån ämmande. Jenny Lind har han egnat enne dikter, af hvilka de två första äro irträffligt målande, medan den sista, Codex scriplus, genom sin sökta id6 och sitt tunga tförande är ett prof af den förkonstling, yrfattaren genom sin originalitetslust någon ång utvecklar. Bland några erotiska dikter, om följa härpå, ge vi obetingadt företrädet t den varmt och i den mest harmoniska on hållna Balens drottning, ett litet utmärkt tycke, som vi här vilja meddela: , Balens drottning. Den yra valsen susar i kronlyst sal. Likt vårens vindar, hvirflande lekfullt fram, Flyr par vid par — en storm hvar yngling, Rodnande tärnan en hänförd blomma! En vexlingsrik, en lefvande blomstergård Med solskenslockar, lockar af sydlig natt, Med hy af snö och hy af värme, Blick af penscer och blick af sippor. Hvem syns på tröskeln, träder i salen in I skönhetsglans? Med häpnad till sida viks. En hviskning genomlöper mängden: aSkönare är hon, vid Gud, än nånsin!s De andras blomstring glöms för ett ögonblick, Ty blommors drottning, rosen, i purpur står, Och blickens fjäril, öfvervunnen, Följer förtjust och magnetiskt bunden. En silkesväfnad, röd och af ymnig vidd, I Juftigt svall omböljar den skönas steg. Se fållen, hur den ifrigt kysser Liten hvit sko, som på tiljan skymtar! Kring midjan hårdt det smidiga silket sluts, Men kringom barmen smyger det lätt och mjukt; Till sist och utan miskund stannar, Blottar de brännande skuldrors hvithet, Hur brinner kinden, het utaf blodets glöd! Ur ögats mörker hvilken elektrisk blick! Planeten lik i nattlig himmel Blixtrar den, darrar och blixtrar åter. Men ses på kinden, anas i ögats djup För mycken eld, och hotar den allas lugn, Profil af grekisk stränghet sprider Räddande svalka i tropisk skönhet. I hårets dunkel flätar sig halffördoldt Ett band af perlor — droppar af indiskt skum — Kring hjessan djerft en ring det tecknar: Hieroglyfen betyder: drottning! Och drottning är hon, drottning i balens krets, Och trots vår samtids republikanska art Man här ej skymt af motstånd spörjer: Nackarha krökas för blomsteroket. Man måste medge, att den, som förmår så afrundadt, lefvande och klart skildra en tafla ur verkligheten, är skald, trots allt hvad som i öfrigt må invändas. Ett i sin genre lika täckt, men mindre utfördt stycke är det lilla: Hvem hon var, vet jag icke, äfven det gripet direkt ur lifvet. Några grafminnen ha värde mest som bilder ur soldatlifvet, om vi ändantaga den originella, det antika epigrammet efterbildande grafskriften öfver baron Neimann, som ämnade uppsöka Nilens källor. Författarens naturbilder äro alla mättade med en liflig och tilltalande lokalfärg och fyllda af originella bilder och tankar; men man märker esomoftast, huru ban förgäfves söker ingj ållning och en hel idö i dem: saken är den, hvilket han ej klart medvetet kännt, att dylika dikter gripa. in på måleriets område, dit poesien ej bör förlirra Dikten kan aldrig ställa naturen för ögon såsom den målade bilden: hon måste derföre behandla henne efter andra lagar och för andra ändamål än målningskonsten. Af en dellifsbilder, som i brokig blandning sedan följa, skulle vi för vår del vilja skänka företrädet åt det halft allegoriska stycket Ellofte timmen, hvars skakande saknad egnad att göra ett djupt intryck på hvar och en, som i likhet med skalden känt a förhållandet mellan menniskolifvets korthet och dess stora syften Jsamt åt den egendomligt gripande bild, från Venedig, om vi ej bedra oss, som förf. I benämnt Notturno och hvilken vi ej kunna I afhålla oss från att anföra, äfven för dess originella yttre form: Notturne. Venus strålade klart, planeten Samm i mörknande eterhafvet, Lik ett knippe af hundratusen Små, men spetsiga silfverpilar; Mellan klippornas mörker Låg försjunket i stum beskådning Outgrundliga hafvets djup. Båtar rodde på dunklets yta; j Gladt flög tonernas skämt kring rymden; Dansens lekande takt förledde Sjelfva klippornas hårda allvar, j Eko svarade muntert. Och när tonerna tystnat, spriddes Bifallsjublet — i dystet natt. Himmel ofvan och himmel under: i Låt oss mellan de båda sväfva! i Njut, oroliga själ, sekunden; Kall är stjernornas glans deruppe, Och i djupet härunder Likt en glimmande gråt de darra. Njut sekunden på lifvets haf! I Här ha reflexionen och bilden så genomträngt hvarandra, att ett fulländadt, helgjuTItet poem af den egendomligaste stämning uppkommit; och i detta hänseende, liksom för den på samma gång fria och strängt I bundna formen, anse vi stycket, trots sin litenhet, såsom den måhända mest karakteistiska exponent af hvad förf. för närvarande förmår åstadkomma. Å ij Statskalendern för år 1868. II. Vi återkomma ;Jenligt löfte till detta verk, och anse lämpIligast att anställa en kort jemförelse emellan I de två brödrastaterna. Dervid faller först , Isvenskarnes nästan sublima kunglighet i ögonen, medan den ejtyckes ha minsta motsvarighet i Norge. Detta senare land har endast en kunglig regering i Norge och en kunglig norsk statsrådsafdelning i — StockI holm. Eljest finnes der ingenting kungligt. i Hvad vi kalla Konungens Högsta domstol,