Aftonbladet – 25 januari 1868, sida 2

Dikter af Robert v. Eremer. 1867.) Författaren till denna samling dels äldre, lels nyare dikter har som skald anspråk på iktningsfullt erkännande åtminstone i ett seende, det att han aldrig eller högst sällan liktat för klangens skull, utan söker ge boetiskt uttryck ät en gifven stämning vid le. I detta fall är han nd diktarne från ett äldre tidskifte den afte realisten, och härigenom är det förtjenar uppmärksamhet. Man kan genombläddra hela detta lilla häfte, och (Stockholm . y tt bestämdt tillfi la man skall på hvarje sida finna en bekräfte Ise på hvad vi sagt. Denna äkta skaldestinkt följer honom icke alltid i valet af nne och sviker honom ofta, när det blir ågan om att åt ämnet ge dess poetiska form. aJag aldrig knäppt på lyran efter något slags recepta, är hans ärliga bekännelså och denna brist på tillbörlig ans och takt spårar man ej sällan hos alstren af hans sångmö. Oftast yttrar den sig i form af prosaismer, af resonerande, deducerande stycken midt uppe i dikten, äfven der, hvarest ej det hela tydligen är anlagdt på att vara bn poetisk deduktion eller ett resonemang. Det senare är nemligen fallet i dikten Om Atterbom, ett slags poetiskt försvar för menniskan och skalden, hvi ken dikt genom denna i grunden prosaiska anläggning blir föllkomlig onjutbar som hel ligen vackra värme för It, trots den onekämnet, om hvilken den vittnar, och trots vissa partiers sanna Samma fel i an a poesi. tare, samma brist på g k äggningen, eller rätenomförd plan, verkar sådana som Gotland, fven störande i stycken Sörmländsk natur, hvilka dock innehålla naturmålningar af högt och ovanligt värde. Eget förefaller det, att en skald, som så tydligt ringaktar all poetisk lek, kunnat förma si ej blott att skrifva, utan äfven offentliggöra en serie akrostika, som, oaktadt all fyndighet vid utfyllandet af det bestämmande namnet, ej kan annat än förefalla barnslig och platt. Hvarken denna black om Pegasens fot eller de starka blomsterkedjor, med hvilka sonnetten omlindar honom, synas passa författarens individualitet. Han rör sig friast och sjelfständigast när han får bortkasta rimmet och i manlig hänförelse utsjunga sina kraftfulla, men ej stormande känslor i de antika versmåttens lugna och högtidliga former, eller när han sjelf skapar en enkel, någon gång en smula torftig rytm åt sina utgjuS telser. — Elegiens mildt — framsorlande bär fligt hans idcer framåt och likas de horatianska metrerna. Som diktare i metriska versmått tillhör författaren visserligen ej de yppersta i värt språk, men ej heller på långt när de sämre. Hans elegier ut märka sig genom mycken omvexling och li trots den brist på cesurer och de stundom något djerfva daktyler man i hans hexametrar påträffar; hans sapphiska och alkaiska qväden äro kraftfullt och karakteristiskt byggda, så att ingen tvekan vid deras uppläsning kan egarum. Sjelfva Adlerbeth, som dock arbetat så mycket i ämnet, är mången gäng längt mindre efterdömlig i rytmens klara utpräglande. Det klander, somi detta hänseende drabbat v. Kramer, anse vivara temligen obefogadt. i Vär man närmare granskar föreliggande fattaren vissersamling, finner man, att för ligen ej r i