Aftonbladet – 25 januari 1868, sida 2

Jhan på två spalter förklaring ömliga efterdöme i hans förträffliga Wörler1 vuch, att upptaga alla sådana ord, som vid jrsta anblicken igenkännas som sammansatta, på, sina stamord, hvarigenom oändligt mycken ättnad vid ordförkla ing och dylikt vunnits. En särskild uppmärksamhet förtjenar förattarens åsigt om och användande af spr prof. Att dessa äro i många fall högst nöliga och nyttiga vilja vi alls icke bestrida; men vi tro, att för attaren, i sitt nit att bestyrka ordens verklighet, gått. för längt, dels senom att upptaga allt för många prof, dels senom att anföra bevis, der sådana knappt tarfvades. Sa finner man, för att blott framdraga ett exempel, 7 prof (af dem 6 poeti ska) under afskedssång. Och än värre är, att författaren ansett sig böra mångenstädes sjelf tillverka språkprof; när han ej funnit något sådant hos andra, ett förfarande, som i de flesta fall ej länder till någon nytta. Ingen öfvertygas väl mer om ett ords bruklighet i språket, derigenom,; att man utfunderar en mening, deri det förekommer: ty på alldeles samma sätt kan man bevisa hvilket ords befintlighet som helst: och ej heller torde sådana ord, som ej i språket förekomma annat än till möjligheten, böra belamra en ordbok, atminstone som särskilda sådana Författarens språkprof äro i allmänhet vä valda, ehuru det händer, att de stå i någor d med hans egna förklaringar och uppgifter, stundom ganska betydligt. Så finne; man uppgiften, att afsvuren ej kompareras vederlagd af i språkprofvi en anförd komparartiv och superlativ: så förklaras ambraånga — den vällukt, som sprides från bränd ambra medan profvet (ur Stagnelius) visar, att or det är liktydigt med ljuf vällukt i allmän het o. s. v. En särskild anmärkning drab bar den yttre anordningen af de poctis E språkprofven, hvilka bort behandlas i likhe med de prosaiska (i fortlöpande rader), hvar igenom högst betydligt utrymme vunnits, e anordning som finnes vidtagen i Sanders nys anförda arbeten. Ett arbete, för hvilket man måste var författaren högst tacksam, är hans bemö dande att öfverallt lemna upplysning om 01 dens härledning och förekomman eiolikasp rä Men äfven här g är han under stundoni långt, i det han låter ämmets intressen föl leda sig till undersökningar, hvilka öfve skrida måttet för en ordbok, hur upplysan de för sig sjelfva än må vara. Så lemn: på härkomst af adel, på en af aderton, på en af afrad s. v. Detta fel förekommer dock egentligt 11 början och synes sedan vara undviket.