Aftonbladet – 25 januari 1868, sida 2

Tolfte kapitlet. Mary Derwent återvände hem sorgsen, men fast besluten att söka vinna sin systers förtroende — att öppet erkänna -huru hon erhållit sina underrättelser och om möjligt rädda henne från följderna af den oförsvarliga uppmuntran hon syntes gifva Walter Butler, oaktadt hon skänkt en annan sin tro. Hon fann Edward Clark och Jane sittande vid det enda med glasrutor försedda fönstret, såsom vanligt, inbegripna i ett vänligt samtal. Men alltsom aftonen framskred märkte Mary att Jane blef orolig och vid dåligt lynne. Ett par gånger gick hon till dörren, såg ut och kom tillbaka igen utan något egentligt skäl. Hon satte sig icke mera bredvid Edward och då han talade till henne, svarade hon otåligt, som om hans sällskap på en gång blifvit henne vedervärdigt. En gång häntydde Edward på att hans far lofvat honom en arrendegård, när han en gång skulle gifta sig, och talade äfven om det hus han ämnade bygga, hvarvid han också önskade höra Janes mening. Hon svarade att hon var trött vid landthushållning och hårdt arbete af alla slag; att hon hophatas den tid skulle komma, då hon ej be öfde bo i en dragig stockhydda och förstöra sina händer på alla möjliga grofva sysslor. Edward Clark såg litet förundrad ut öfver detta hastigt påkomna missnöje, men tröstade skrattande den nyckfulla skönheten med att hon skulle få ett tvåvåningshus med glasrutor i alla fönster, bara hans engelska skepp komme hem och indianerna alldeles blifvit fördrifoa från Wyoming-dalen. Jane skulle just gifva honom ett skarpt svar, då en gäll hvissling hördes från flodstranden. Jane blef blodrötl och såg begärligt åt dörren utan att dock våga nalkas den. ry förstvd ultmmans vch hennes