Aftonbladet – 21 januari 1868, sida 3

Långsamt, från hjertat uti lederna, frös blodet till is i mina ådror; i två dagar låg jag i orörlig tystnad och bad blott om att få dö, men förgäfves; icke en gång vanvettet ville återkomma. Hittills hade jag icke blifvit straffad för min förvillelse; nu var hämdens stund inne. Gud ville ej tillåta mitt förstånd att slumra och drömma längre. Nu hyste jag blott en enda önskan — att fly från detta hus, från allt och alla som kände mig. Det var intet vanvettigt begär, icke någon återstod af vansinne. Jag öfvertänkte noga mitt beslut och fann det godt. Hvarför icke? Ytterlig hopplöshet är vis. Jag fruktade blott en sak på jorden — att återse min make. Vi kunde aldrig blifva återförenade, Han skulle här ej finna den hjelplösa varelse han lemnat, utan blott en stolt qvinna, som i sitt hjerta, om ock ej sina handlingar. djupt förolämpat honom. Han skulle här ej finna modren till sitt barn, utan blott dess ofrivilliga mörderska. Jag förstod huru bittert det skulle vara att återfinna mig vid mitt fulla förnuft för den man som förlåtit förvillelserna i min verkliga karakter, emedan de så pinsamt uppgingo i min inbillade, hvilken genom sjelfva sin hjelplöshet måste afväpna vreden. Jag förstod väl Varnhams stora ädelmod, hans utomordentliga godhet; men jag visste också att han var en stolt man och af så utsökt finkänslighet, att han skulle såras mera af att förlora sin hustrus hjerta, än en annan af att förlora henne helt och hållet. Jag fann att det skulle vara mig omöjligt att återse houom. Min framtidsplan var snart uppgjord. Jag beslöt att för alltid lemna England. Mitt hjerta bäfvade vid blotta tanken på att åter blanda mig i sällskapslifvet och sammanträffa med menniskor som skulle tala med mig om