Aftonbladet – 21 januari 1868, sida 2

skade mig under alla lyckans skiften. Jag var ej fullt vid mina sinnen och öfvertänkte högst ofullkomligt det steg jag ämnade taga. Jag beslöt mnemligen att genast uppsöka Varnham, utan någon. bestämd afsigt, ty jag var ur stånd att uppgöra någon plan för mitt handlingssätt. Men han var min enda vän och mitt stackars hjerta vände åter till honom i sin djupa smärta, med samma tillit som i fordna dagar. Ack? jag glömde att jag just med detta hjertas bittra lidande stängde den enda tröstens källa som ännu var mig öppen. Det var långt lidet på natten, då jag kom fram till Ashton. Det var mörkt öfver allt, utom i biblioteket, der ljus glimmade ur ett fönster. Jag visste att Varnham var uppe ännu och var der. Biblioteket var beläget långt från inkörsporten och bullret af vagnshjulen nådde icke dit. Jag letade mig väg genom den mörka förstugan till biblioteket och stod snart inför min make. Men han såg mig ej. Han satt fördjupad i läsning, och för ett ögonblick saktades mitt hjertas vilda slag af det ljufliga lugn, som rådde i denna tysta studerkammare. Det var ett dystert, ehuru ytterst praktfullt rum. Det höga fönstret med sina målade rutor såg mörkt och hotande ut vid rummets svaga belysning. De präktiga bokskåpen stodo i skuggan och kalla marmorbilder ågo ned på mig i sin bleka, graflika skönet. En enda lampa spridde sitt sken öfver let dyrbara mosaikbord, der Varnham satt, och kastade ett klart sken öfver hans hvita panna, hvars lugn och jemnhet nästan hade ett himmelskt uttryck. Jag stod vid hans sida och han. såg mig ej. Det högtidliga ugnet omkring mig hade för ett ögonblick ter gjort mina tankar retliga och jag förstöd