Aftonbladet – 16 januari 1868, sida 3

mina förfäders salar, ett slags sällskapsdam åt min eleganta och ytliga kusin — arftagerskan till lord Granbys titel och rikedomar — att blifva ett föremål för hennes anmärkningar, nödgas lyda hennes nycker... det var ett lif, hvaremot mitt fria sinne uppreste sig. Jag föraktade det lysande slafveri, som skulle beröfva mig mitt oberoende och krossa min stolthet. Hade Varnham rådt mig till verksamhet i stället för till tålamod och lydnad, hade han bedt mig gå ut i verlden, lita på min egen kraft och söka vinna den högsta plats som för en qvinna stått att få, skulle detta råd säkert blifvit af min egen natur understödt. Den äregirighet, som ända från barndomen, hade slumrat, stark, men outvecklad i mitt sinne, skulle då måhända hafva skjutit upp ur min kärleks graf och de vilda drömmår om kamp och seger, som i min tidigaste ungdom fyllde mina tankar, kunde hafva lockat mig från det hem, som varit mig så kärt. Men nu fordrade man att jag skulle öfvergifva det för något, som icke: kunde på minsta sätt tillfredsställa ett frihetsälskande sinne som mitt. Jag hade ingen lust att blifva bemärkt, att lysa som bel esprit bland en hop ytliga, hjertlösa modedockor. Äregirigheten var bos mig blott en stolt och älskande naturs begär efter välde öfver dem jag älskade — en dröm om makt, otydlig ännu, aldrig bragt i handling, men dock innerligt förenad med hjertats känslor. Till sinnet var jag kanske den mest oberoende, till känslan den varmaste och tillitsfullasts varelse, som kan tänkas — ett begär att blifva älskad, en längtan efter kärlek beherrskade alla andra känslor i min själ Och dock rådde mig min bästa vän att öfyerge allt, för den kyliga, ihåliga storhet som bjöds mig. Jag försökte lyda honom, men hoppades intet af framtiden. sDet var tidigt på morgonen — min onkels vapenprydda vagn stod utanför dörren till mitt hem. Jag trodde att jag hade stärkt mig i mitt beslut att resa, men då jag