Aftonbladet – 16 januari 1868, sida 3

tokollerna. En liten omständighet gör os dock hufvudbry: hvart toge diskussionens frihet, ja, all diskussion, vägen och hvarföre skulle det talade ordet, bland voterande och summariter uppläsande herrar, ej få bibehålla en makt, för hvilken våra mästare i talets som tankens konst, greker och romare, böjde sig? Annu en sak: man måste då som en annan Diogenes gå med lyktan omkring bland hrr riksdagsmän, oaktadt deras utmärkta, men tysta, egenskaper af kunskaper, energi, arbetsamhet och brinnande, fosterländsk ifver,, för att utfinna rätta mannen för ett statsmannavärf, om han så ställde sitt ljus under skäppan; ty att uppsätta ett utskottsbetänkande, är väl ingen så säker mätare på en persons lämplighet; ofta nog måste han besitta ett plus derjemte af förmåga att forma tanken i lefvande ord. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Tilldess ett medel uppfunnits, att förekomma tal blott för tals skull, må vi nöja oss med de glänsande föredragen och ändå vara tacksamma. Och hvad äregirighetens förtalade sporre beträffar, tro vi att, så länge menniskan är menniska, det samhälle, som känner sådana känslor, är lyckligare än det, der denna sporre förlorat all udd — dervid ingalunda förnekande själsstorheten hos öfver vanliga menskliga svagheter höjda individer.