Aftonbladet – 16 januari 1868, sida 2

kunde vara mig till nytta om jag vore nog svag att sörja öfver det förflutna. Jag ha intet hopp, ingen Gud... hvarför skulle ja; bedja ? Denna hjertats hårdhet och denna otr är antagen, icke verklig,, sade missionären Det finnes en Gud, och trots er stolta vilje och djerfva ande tror ni dock på Honom ja, i detta ögonblick tror ni på Honom, ehurt edra läppar förneka honom. Tror... ja, kanske; men jag bäfvar icke svarade den trotsiga qvinnan med en ton som väl öfverensstämde med hennes ord. Missionären såg strängt och förebrående på henne. Hon uthärdade hans blick och reste sig upp, med trotsgig beslutsamhet lysande ur de mörka ögonen, med pannadå djerf lyftad under en krona af lysande fjädrar och ett småleende af hånfull bitterhet på läpparne. Hon hade lagt armarne i kors öfyer bröstet, och den juvelgnistrande armer lyste just öfver hennes hjerta liksom för att bevara det emot allt godt inflytande. Hon såg ut som en skön, upprorisk ande, för alltid utestängd från himmelens salighet. En man med mindre kännedom om menniskohjertat eller mindre ihärdig i sitt kristliga kärleksverk, skulle hafva vändt sig ifrån henne, såsom från en ytterligt ohjelplig varelse;-men missionären var både för god och för klok för att sålunda uppge det inflytande han redan vunnit. Det låg något könstladt i denna djerfva uppsyn och hänsynslösa gudsförnekelse, som förradde ett underligt, men icke sällsynt begär att synas sämre än hon var. Med den snabba Ae en hos en man som egnat sig åt karaktersstudium, insåg han genast att stränga och förebrående ord icke skulle uppmjuka ett så förhärdadt hjerta, och hans egen vänliga godhet lärde honom huru han skulle vinna henne. Denna längtan att lära känna något af hennes föregående lif skulle knåppt varit begriplig hos en man af mindre omfattande menniskokärlek, men äfven hos missionären låg i denna önskan en orolig ifver, som föga öfverensstämde med