Aftonbladet – 16 januari 1868, sida 2

sakligen på erfarenhetsrön från de napoleonska krigen; endast det preussiska reglementet med sitt innerliga samband mellan kolonnen och tiraljörerna, hvilket tillåter ett vidt utsträckt användande af skyttarne, samt vidare med begagnande af kompanikolonnen, tyckes ha framgått ur en anticipering på senare stridsförhallanden. Mycket sannt yttrar broschyrens snillrike författare: Nära, kanske alltför nära, bakom oss ligger 1866 års krig, för att riktigt kunna bedömas,, — ännu äro icke de mångfaldiga erfarenhetsrönen samlade och sofrade, blott alltför mycket visar sig redan af en ytlig betraktelse, att skyttestriden uppträder ännu mera afgörande och i större utsträckning än i fordna krig, att skjutvapnets större skottvidd nödgar till att hålla reserverna längre tillbaka än förut och så mycket som möjligt begagna terrängens betäckningar, samt slutligen att de djupa och stora kolonnerna mera sällan kunna användas för de refflade kanonernas skull. Kejsar Napoleon har genom general Ladmirault i år i lägret vid Chålons lätit försöka åtskilliga taktiska former och gifvit en instruktion för truppernas användande i striden, hvilken väl kan betraktas såsom en förelöpare till ett nytt reglemente för det franska infanteriet. Det är ganska intressant att jemföra de olika resultater, till hvilka kejsar Napoleon och den svenske författaren kommit vid granskningen af de sista krigsärens erfarenhet och de särskilda vapnens verkan. Vid infanteriets uppställning till strid och dess användande 1 denna gäller frågan likasom i många andra taktiska förhållanden att undvika två motsatta faror, — hållas massorna tillsammans, så äro de hindrade i sina vapens bruk, otympliga och utsatta för fiendens långt gående eld; en för långt sträckt fördelning, en upplösning af större delen i skyttar gifver deremot ringa hållbarhet, försvårar stridens ledning och gör enhet i befälet nästan omöjlig. Bildandet af kompanikolonner, på sätt 1844 års reglemente föreskrifver, tyckes bäst uppfylla vilkoren för nutidens strider, äfven derföre att det lemnar anförarne det friaste spelrummet och de olika möjliga formerna öfverallt lämpa sig efter terrängen och det särskilda stridssyftemålet. Det kan här icke vara uppgeten att bedöma författarens förslag; man saknar såväl stadgade grundsatser för nutidens stridsskola som tillräckliga krigshistoriska erfarenhetsrön, dem kritiken kunde begagna såsom måttstock. Derföre skall här endast i korthet det väsentliga innehållet af den lilla tankerika skriften angifvas. Den har den förjensten att först ha gifvit uppslaget till ett offentligt diskuterande af de så vigtiga förändringar, som taktiken undergått och ännu ytterligare skall undergå genom .eldvapnens förhöjda verkan, Författarens afhandling föregås af en kort krigshistorisk inledning, hvilken i stora dråg visar, huru krigshärens uppställning öfverallt beror på vapnen och sättet för deras verkan. Under fortgången af sin framställning förstår författaren alltid att vinna allmänna synpunkter, som ådagalägga höjden af hans ståndpunkt, hans blicks frihet och omfattning, samt tillika röja hans kännedom om detaljen och praktikens skola. Så säger han mycket riktigt: de långt skjutande gevären skola ofta ha till följd, att linierna på stort afstånd beskjuta hvarandra utan framgång, — trots Dreyse och Chassepot skola tframtidens drabbningar bli mindre blodiga än det sjuåriga krigets. i All deplojering i fiendtlig eld måste undvikas. Den djupa uppställningen göres farlig genom den fiendtliga elden och inskränker den egna genom för liten utveckling. Deremot äro de långa deplojerade linierna svåra att röra på terrängen och råka i oordning. Derföre måste två deplojerade kompanier per bataljon följa tiraljörlinierna och bakom bådas mellanrum de begge andra, likaledes deplojerade. De främre äro färdiga att rycka im i skyttelinien för att gifva salvor, de bakre att sluta upp i mellanrummen och äterställa bataljonens linie. Denna formation har vid 1867 års truppsammandragningar i Sverge ofta blifvit inöftrad; den påminner om en bataljons uppställning i kompanikolonn enligt det preussiska reglementet. Vid brigadställningen skall första träffningen intaga ofvannämnda ställning (en Echiquier), den andra en ställning i dubbla divisionskolonnen (den svenska bataljonen är formerad på tolf plutoner). Författaren tillstyrker att göra brigaderna mindre; de böra bestå af färre bataljoner, hvilket åter gör ett större antal befälhafvare och staber af nöden; Vid det ökade användandet af det spridda stridssättet behöfver man dessutom flere officerare och underofficerare föratt göra en ledning af striden möjlig. Den fulla fyrkanten förkastas, emedan den kan lida för mycket genom granateld, och icke tillåter något inre utrymme samt derföre att aldrig bajonetten, endast elden hejdar det framstormande kavalleriet. Detta är ovedersägligt; den preussiska armen har bibehållit den fulla fyrkanten endast för dess lättrörlighets skull, och för den stora hastighet och lätthet, hvarmed den ur kolonner kan bildas mot centern. Men det äri denna armå öfverlåtet åt befälet, i hvilken uppställning det vill möta kavallerianfallet. Faktiskt afslogos derföre också under 1866 års fälttåg