Aftonbladet – 16 januari 1868, sida 2

österrikarnes flesta kavallerianfall dels i deplojerad linie, dels genom skyttekedjor. — Artilleriets anspann och servis sättas nu för tiden i fara isynnerhet genom tiraljörelden, men det blir mer än förr möjligt att låta det verka från punkter, som äro skyddade genom infanteriets uppställning. Egendomligt är förslaget att åter införa bataljonskanoner; två 200 ä vägande kanoner, som slunga 1!e-Figa granater, dragas af två hästar samt serveras af fyra man, skola tillde las hvarje bataljon. Under dessa bataljonskanoners skydd skola trupperna öfvergå ur echiquier-ställningen till de dubbla divisionskolonnerna eller företaga en genombrytning. Mot kavallerianfall skola de kastas på den hotade flygeln och skjuta då, om fyrkant bildas, med kartescher. Vidare väntar man af dem den fördelen, att reserven endast behöfver uppställas utanför den fiendtliga elden och likväl i rätt tid kan dragas fram, emedan dessa kanoner förmå uppehålla striden och dess afgörande. En af kavalleriets väsentligaste uppgifter är säkerhetstjensten, men äfven i sjelfva striden skall, enligt författarens åsigt, detta vapen under god ledning ännu fortfarande kunna bibehålla sin gamla bepröfvade betydelse. Svärmattacken blir vid eldvapnens nuvarande verkan den vanliga formen för anfallet. Alltsedan det förra, årbundradets revolutionskrig tilltager armeernas storlek oupphörligt, nya uppfinningar tvinga makterna att digt anskaffa ny beväpning och krigsmateriel, hvilket till följd af naturvetenskapernas och industriens väldiga framsteg tvingar isynnerhet små stater att uttömma sina tillgångar. Derför bör ett litet folk eftersträfva att hålla, icke en stor, men en god krigshär, på hvilken det kan räkna till sin frihets och sin äras betryggande. . Dessa få meddelanden skola vara tillräckliga att väcka intresset för denna lilla, men på nya och fruktbara tankar rika skrift. Ofvertygelsen, att eldvapnens förändrade och stogbade verkan måste förändra vår taktik, är allmänt utbredd; öfver sättet huru skola dock åsigterna så länge vara delade, till dess en rikare skatt af krigserfarenhet och iakttagelser föreligger, och giltiga maximer blifvit dragna ur dem. Den svenska hären har två gånger — under Gustaf Adolf och Carl XI — varit den första i Europa, och från den ha många inflytelserika förändringar på krigskonstens område utgått. Den ifragavarande skriften, i hvilken så vigtiga taktiska frågor bragts å bane, är ett betydande tecken på, i huru hög grad militärisk anda och krigsvetenskapligt intresse ännu i dag äro representerade i den svenska hären.