Aftonbladet – 13 januari 1868, sida 2

MUSIK. Donizettis Lucie kan dels genom sin rika yriska fägring, dels genom sin grundliga dranatiska förvändhet förtjena att anses som n särdeles framstående typ för den moderna talienska serian. Om det är svårt att kallnnigt åhöra de sköna melodierna är det å andra sidan omöjligt att utan häpnad förnimma det gränslösa lättsinne, hvarmed maötron tecknat karakterer och situationer i lenna opera, hvars temligen digra partitur vi skulle kunna genomgå nummer för nummer utan att bland de många detaljerna lyckas finna ens tre, fyra, hvari toner och ord ro af samma lynne och mening. Exempelvis må nämnas styckets mest berömda scen, sextetten. Tänka vi oss hvad denna lyriskt herrliga ensemble borde uttrycka, hos Edgar dödlig ångest och oro, hos Lucie den djupaste förtviflan, hos Asthon raseri, hos Bucklaw fruktan och smärta, hos Gilbert skadefröjd samt hos Raymond den varnande omsorg som tillkommer honom såsom menniska och prest; och finna vi allt detta musikaliskt motsvaradt af ett stilla, behagligt smekande oracioso, som småningom öfvergar till uttryck af ett innerligt, undergifvet och resignerande svårmod, så hafva vi härmed i operans glanspunkt en tillförlitlig bild af det osammanhang som karakteriserar det hela. Libretton innehåller en kärlek utom hvarje slags beoränsning af förståndets lagar och ett hat som kallar afgrunden till sitt bistånd, två å tre mordplaner, lika många svimningar, en utmaning, ett fall af vansinne, en död af sorg och ett sjelfmord. Musiken är ljuft svärmisk eller fridfullt melankolisk eller mnligt smeksam eller (såsom t. ex. Asthons ijefvulska hat-aria) lefvande genom rytluniskt praktfullt jubel, hurtig och glad. Om de som skola utföra ett verk sammansatt af så olikartade beståndsdelar mer eller mindre nödgas kasta det dramatiska öfverbord för att rädda och upprätthålla det rent melodiska, kunna vi knappt anklaga dem derför, ty de ja ju maäöstrons eget föredöme Detta är också förhållandet med de flesta bland de artister som nu återgifva operan på vär scen. Vi undantaga fru Michaöli och hr Arnoldson, hvilka begge röja de följdriktiga och harmoniska bemödanden, som tillsammans bilda hvad man kallar dramatisk hållning; samt naturligtvis hr Ohlsson, hvars förtviflade ansträngningar att göra Gilbert grundligt fasanfull det vore orättvist att icke erkänna. Vår scens ovärderliga och numera enda prima donna återgifver Lucies karakter på ett sätt som vittnar om sorgfälliga studier af och varm tillgifvenhet för den svåra uppgiften, som i fordringar ehuru icke i värde kan ällas vid sidan af hennes triumfroll, Bellinis Norma. Tredje aktens stora scen gör genom liflighet och kraft i förening med konstnärlig urskilning äfven skådespelerskan mycken heder, och sångerskan framstår under hela partiet med all sin rika begåfning och fulländade tekniska färdighet. Särskildit i de begge duetterna, bland hvilka den förra, med Edgar, operans dramatiskt-musikaliska olanspunkt, är den ojemförligt sköna stämman af hänförande effekt; den första aktens aria sjunges med lika mycket behag som konvstfärdighet, och den stora slutscenens temligen matta melodi adlas genom artistens talanger till en ren och högstämd konstnjutning. Lifligare vexlingar i det mimiska uttrycket fordrar emellertid denna scen. Sextetten har redan ett par gånger af Lucies representant frälsats från de faror, hvarmed den hotats af mellanstämmorna. Med afseende på första scenen anmärka vi att kostymeringen, ehuru vacker, kan förefalla mindre il vald da det gällde en vandring i skogen. Den frejdade sängorskan har hyllats med stormande bifallsyttringar Hr Arnoldson har likasom fru Michaöli ökt göra ett helt af sin roll och uppenbarar såsom kEdgar mycken liflighet och värme. Måhända kan stämningen tyckas något för vek, men artisten följer häri musikens antylan, utan att låta det väl sentimentala i dess skaplynne menligt inverka på sitt förelrag. Hvad särskildt angår entrön i andra ikten uppenbar tonerna här längt mera smärta än vrede, och i det ögonblick då Edars förtviflan utbryter i harm kan ingen anklaga hr Arnoldson för bristande kraft, ehuru denna lyckligtvis är höjd öfver den orutalitet, hvarmed en mycket omordad och flera afseenden sstor företrädare i rollens itergifvande, Ander, i detta moment lät beda sig. I ensemblen med de af Asthon utskickade ädlingarne är hr Arnoldsons föreIrag uttrycksrikt och gripande; den föregånde kavatinan kunde deremot tåla vid nåsot mera nyansering. . Duon med Asthon borde icke uteslutas, ty ehuru begafvad med tt visst tycke af vaktparad, är den genom itt Schwung anslående och säker om bifall. Då sångarens intagande stämma befriats från m störande, tillfällig heshet torde hans framsang i rollen blifva lika stor som välförtjent. De öfriga i stycket uppträdande artisterna akna egentligen den dramatiska hållning, vi ryss nämnde, och som är nödvändig om man f en roll skall dana en karakter. Man finer fullständig stillsamhet eller till och med onhommie då och då plötsligt aflösas af våldamma utbrott och vågade minspel, som förealla öfverdrifna emedan de icke tillräckligt notiverats. Hr Behrens briljerar med sin köna och starka röst och onekligen är det blott enom sin kraftjAsthon kanintressera. I sexteten bör den emellertid betydligt mildras för att ;ke blifva störande för det hela. Hr Torsslows pparition är som alltid tillfredsställande; in stämma bör han akta sig att anstränga,