Aftonbladet – 13 januari 1868, sida 2

talade nu om en själ i uppror. Den bleka kinden, de darrande läpparne, ögonlocken tunga af tårar — det var något som Thamerou aldrig förr skådat. Hon hade väl sett vreden bleka detta anlete tills det var fullkomligt färglöst; hon hade väl sett fast beslutsamhet och vild glädje blixtra i dessa, ögon, men aldrig förr hade hon sett sorg eller ångest förvrida dessa sköna drag, Der stod hon nu — lik en annan Niobe, skälfvande och med sin drägt våt af regnet och bragt i oordning, med det långa håret drypande vått omkring axlarne, klagande, vridande händerna och sörjande öfver sin dotters flykt. Och detta var den stränga, stolta furstinnan, den hvita indianqvinnan, som styrde shawniekrigarne med enväldig makt, hvars hämd var döden och hvars hat var förfärligt. Detta var Catharine Montour. Då Thamerou hörde sitt namn blandas med modrens klagan, sprang hon fram ur sin vrå och utbrast med darrande ifver: Moder, 0, moder — jag är här! Ett glädjerop gick öfver Catharines läppar. Hon tryckte sin dotter till sitt hjerta och kysste henne häftigt gång på gång. Himlen vare lofvad! Öd, himlen vare lofvad! Jag är då icke återsallena! utbrast hon och tårar strömmade ur dessa ögon, som icke på tjugu somrar? fuktats deraf. Dessa ord af kristlig tacksannet, dessa tårar af moderlig kärlek, voro främmande ljud och syner för den vilde höfdingen, men vida mera främmande voro de på denna qvinnas läppar och i hennes ögon. sm . AA