Aftonbladet – 13 januari 1868, sida 2

dunder och han visste att den store andens vingar dånade i vrede öfver hans folks hufvuden. Thamerou smög sig helt sakta in och satte sig i en vrå af hyddan. Hon såg att mar tänkt på henne och sökt bereda henne er beqväm hvila. En kornkaka och en skå fylld med friska bär, stod på en halmstol bredvid ett slags säng, hopflätad af grenar och öfverhöljd med de rikaste och dyrbaraste mårdskinn, kantade och fodrade med fint skarlakansrödt kläde. Det dyrbara täcket var försedt med en bård i djupa uddar, efter hvilkas kant smög sig ett lysande perlbroderi och tunga toffsar hängde i de fyra hörnen. Denna bädd med sin vilda prakt var väl värdig den store höfdingens dotter. En annan bädd, men utan prydnader och med mindre dyrbara pelsverk, stod vid motsatta väggen. Thamerou kastade en rädd blick ditåt, och då hon förvissat sig att ingen hvilade der, att hennes moder således var borta, lutade hon sitt hufvud ned på bädden, men sprang åter upp och löste korallbandet ur sitt våta hår. Med en hastig blick på höfdingen, för att se om hennes rörelse var obemärkt, stoppade hon perlbandet under hufvudgärden. Knappast var detta gjordt förrän björnhuden åter lyftades från hyddans ingång och Catharine, höfdingens hustru, inträdde. Skenet från den brinnande elden föll på hennes ansigte då hon kom in, men Thamerou stod så att ljuset icke träffade henne. Höfdinz gen såg upp och yttrade ett par ord på shawniespråket, men erhöll intet svar; hans hustru såg sig hastigt omkring, slog härdt ihop. händerna och klagade öfverljudt. Thameroå vågade knappt andas, ty hon hade aldrig sett sin moder så upprörd. De fina regelbundna dragen, vanligen så prörliga,